Bunga-bunga-riter med minderåriga, strippfester i sommarhuset och ett parlament fyllt med topplessmodeller. Det var droppen. I söndags var hundratusentals italienskor ute på torgen. Jag var säkert inte den enda som blev överraskad när de ropade ”Om inte nu – när?”. Vem har sett något liknande sedan kvinnorörelsen somnade in för 30 år sedan?

Nu ställs alltså Berlusconi till svars. Allt från Vatikanen till den italienska kvinnan och rättssystemet har tröttnat. Hans sjabbiga privatliv vägs inte upp av snacket om kristna värderingar. I april ställs den solbrända gubben inför rätta. Åklagad för maktmissbruk och prostitution av minderåriga. Domarna? Tre kvinnor.

Det klingar ändå inte rätt.

Strukturen är i kris. Soporna bildar berg i Neapel, var fjärde ungdom är arbetslös, maffian lever loppan och ekonomin har gått baklänges i ett decennium. Men politikerna är upptagna. De pratar bunga-bunga.

I söndags demonstrerades det för den kvinnliga värdigheten. En protest mot kulturen där allt kan köpas för pengar. Värdering sker efter bröststorlek och kontakter, inte meriter. Flickor dansar hellre lättklätt i TV än studerar. Den kultur som Silvio skapat och där hans egen dokusåpa hör hemma.

Missförstå mig rätt. Jag har också fått nog av exploateringen av småflickor. Inga fler älskarinnor på ministerposter. Men problemet Berlusconi är så mycket större än sexskandalerna. Italien har halkat ner till 74:e plats på rankinglistan över jämställdhet i världen. Inte ens hälften av italienskorna deltar i arbetskraften. Skaffar man barn är det slut på jobbandet – det finns nämligen ingen barnomsorg. En mikroskopisk andel barn har dagisplats, resten hänger på hemmafruar och mormödrar.

Berlusconis politik har misslyckats grovt med att ta itu med grundläggande problem. Men bunga-bunga överskuggar allt. Inget görs åt det ineffektiva rättssystemet och den trasiga ekonomin. Inte ett spår av reformer för kvinnors arbetssituation. Parlamentet är upptaget med att tvätta premiärministerns smutsiga buk.

Alternativet? Oppositionen är hopplöst splittrad. Enade i en enda fråga – antiberlusconismo. Deras program för att modernisera Italien? Vem vet.

Till sist har italienskorna visat att de inte hör till Berlusconis kvinnor. Men paradoxalt nog sitter Kavaljeren trygg på sin solkiga tron. Så länge bunga-bunga står högst på agendan räcker inte syret till viktiga frågor som: Vilken politik ska föras? Vem ska regera?

De flesta verkar vänta på att en ny, karismatisk ledare ska dyka upp från ingenstans. 41 procent är helt villrådiga i röstningsfrågan. De vill nog ha en Obama. Ett retoriskt mirakel, varför inte snygg, framgångsrik och kul? Oppositionsledaren Bersani är för grå. Trist klädd. Den förbehållslösa, öppet homosexuelle Nichi Vendola är roligare. Och därmed populärare.

Men än så pratas det bara sexskandal i italiensk media. Inte framtid. Om inte nu – när? Ja, risken är att det dröjer.