Cannes – klassiskt, traditionstyngt, extravagant. Det är lätt att tro att kvinnornas viktigaste uppgift varit att personifiera den glamorösa filmstjärnan inför fotoblixtarna längs röda mattan, även så sent som i fjol då inte en enda kvinna fanns med i den främsta tävlingssektionen.

Att fyra av årets utvalda regissörer är kvinnor är således, med Cannes-mått mätt, en rejäl förbättring. Kanske tack vare att jurygrupperna är jämnt könsfördelade överlag; i Guldpalmsjuryn återfinns till exempel Uma Thurman och Linn Ullman. Samtliga ordföranden är dock män: Robert de Niro, Michel Gondry och Emir Kusturica.

Bland de tävlande kortfilmerna har tre av nio filmer regisserats av en kvinna medan två kvinnor och 19 män deltar i sektionen Un certain regard. Är det något att vara nöjd över?

Cannes-festivalen kan liknas vid ett utvecklingsland om vilket det sägs att den demokratiska utvecklingen måste komma inifrån och inte kan stressas fram. Så man har lite överseende.

Att Thierry Fremaux, festivalens överhuvud, inför pressen tog upp det faktum att Lynne Ramsay, Naomi Kawase, Maiwenn eller Julia Leigh har chans att ta hem en av de mest prestigefyllda filmutmärkelserna tyder väl på något slags medvetenhet och att kritiken nått fram. Men han vill förstås inte göra någon affär av det.

SvD:s Karoline Eriksson konstaterar att det åtminstone är ett litet steg på väg mot jämställdhet (11/5) medan DN går så långt som att kalla det kvinnochock i en rubrik (dn.se 14/4). Allt beror som sagt på vad man jämför med.