Årets fredspris är förhoppningsvis ett tecken på att det internationella samfundet börjar inse vikten av kvinnors aktörskap och erfarenheter inom det internationella säkerhetsarbetet. Låt oss hoppas att vi i fortsättningen slipper höra kommentarer om "freden först och kvinnors rättigheter sedan", för nu har både säkerhetsrådet och Nobelkommittén tydligt konstaterat att det är en omöjlig ekvation. Det skriver Petra Tötterman Andorff.
Under allt för lång tid har kvinnors roll i det internationella säkerhetsarbetet fått stå tillbaka till förmån för en säkerhetspolitik utan tydligt genusperspektiv som gjort gällande att man med militära medel kan skapa fred. Vi kan därför med glädje konstatera att den norska Nobelkommittén i år äntligen valde att ge det prestigefulla fredspriset till tre verkliga fredskämpar, Ellen Johnson Sirleaf, Leymah Gbowee och Tawakkul Karmans.
Nobelkommitténs motivering tar avstamp i FN:s säkerhetsråds-resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet som redan år 2000 slog fast att kvinnor måste delta i det internationella arbetet för fred och säkerhet, att förebyggande arbete är det enda sättet att nå en säker värld och att genusrelaterat våld i krig och konflikter är ett direkt hot mot internationell fred och säkerhet. Resolutionen var ett resultat av civila samhällets organisationers, däribland IKFF:s, arbete.
Med världens ögon riktade mot kvinnors aktörskap finns nu en fantastisk chans att verkligen styra om den säkerhetspolitiska agendan. I nästa vecka hålls en öppen debatt i FN:s säkerhetsråd om just resolution 1325, samtidigt som FN:s nedrustningsvecka pågår i andra rum inom FN. Det är kritiskt att diplomater och politiker gör kopplingen mellan dessa fora. Frågor om vapen och nedrustning löses inte utan att den bredare agendan om kvinnor, fred och säkerhet inkluderas.
Varje dag utsätts kvinnor och män för brutala vapenrelaterade övergrepp. De vapen som dödar och skadar mest är ofta lätta vapen, exempelvis gevär och pistoler. Dessa vapen har en oproportionerlig inverkan på kvinnors liv. Lätta vapen används för att döda och hota kvinnor, samt för att underlätta våldtäkter eller hindra kvinnor från att undkomma våldsamma förhållanden. Det är nu viktigt att inte FN-samtalen om 1325 och nedrustning sker utan någon som helst koppling till varandra, utan att man istället inkorporerar de lärdomar och erfarenheter man har från dessa områden i båda debatter och samtal, så att strategier och mål inte missas eller rent av motverkar varandra.
Kvinnors outtröttliga kamp för en fredlig värld där människors, snarare än staters, säkerhet står i fokus har genom historien osynliggjorts, och görs så fortfarande. Kvinnor kämpar ofta utanför de formella strukturerna med knappa medel. Men nu har äntligen dessa fredskämpar fått världens uppmärksamhet och Nobelkommitténs stöd. Låt det bli en sporre att fortsätta arbetet och inte en ursäkt att tycka att man gjort tillräckligt och låta frågorna falla i glömska.
