Kvinnors rättigheter används som bricka i det militära spelet om Afghanistan. Det är dags att sluta prata över kvinnornas huvuden och kräva att deras rättigheter respekteras. Feministiskt Perspektiv hoppas fortfarande på en intervju med utrikesminister Carl Bildt om denna för freden och framtiden helt avgörande fråga. Inte bara i Afghanistan.
Årets bild 2010 föreställer en flicka, Bibi Aisha, från Afghanistan som fått näsa och öron avskurna som straff för att hon försökt fly makens misshandel. En make hon blev bortgift med vid 12 års ålder som uppgörelse i en dispyt, enligt mediernas uppgifter. Bilden publicerades i Time Magazine med rubriken ”What happens if we leave Afghanistan”. Rubriken försågs inte med något frågetecken trots att stympningen skedde efter åtta år med amerikansk trupp i landet.
För soldaterna kan knappast skydda alla afghanska flickor och kvinnor mot våldet i hemmen. Enligt FN:s representanter i Afghanistan utsätts 90 procent av kvinnorna för denna form av förtryck, inte bara av talibaner utan de flesta makar och deras familjer – även svärmödrarna. Inte heller har ockupationen säkrat en plats för kvinnor i förhandlingarna om deras framtid. Och hur förväntas de afghanska säkerhetsstyrkor som ligger bakom en del av våldet mot kvinnorna beskydda dem när Nato-ledda styrkor lämnar landet?
Det råder ingen tvekan om att talibanstyre är förödande för kvinnor. Problemet är att krig och konflikt också är förödande. Stödet för talibanerna växer i takt med oppositionen. Ju längre styrkorna stannar, desto större blir kaoset när de drar sig tillbaka. Och kvinnokortet plockas gärna fram när det passar politiskt, inte för att det förändrar något i sak. Den prisbelönta bilden av Bibi Aisha publicerades i juli 2010, men historien dök upp i amerikanska medier för första gången redan i mars. Detta strax efter att CIA pekat på möjligheten att öka stödet för den Nato-ledda Isaf-insatsen genom att söka lyfta fram afghanska kvinnors rädsla för talibaner i media, enligt en rapport som läckt ut via Wikileaks.
Redan för drygt tio år sedan bestämde sig världens regeringar för att kvinnor har en viktig roll att spela för fred och säkerhet. FN:s säkerhetsråd resolution 1325 kallas detta ställningstagande, som förhoppningsvis inte tillkom för att göra kvinnor till brickor i ett militärt spel. Insikten om kvinnornas betydelse har nu funnits manifesterat lite längre än ockupationen av Afghanistan pågått.
Under samma period har Karzai-regimen, som till stora delar utgörs av krigsherrar med precis samma kvinnosyn som talibanerna, trots valfusk, korruption och kvinnors obefintliga medverkan, getts makt, pengar och moraliskt stöd för förhandlingar med de talibaner kvinnorna ska beskyddas ifrån.
De kvinnor som visat att de vill ha förändring, som tagit sina rättigheter på allvar, har hotats, dödats eller utsatts för mängder av attentat. En av dem är Malalai Joya, parlamentsledamot som blivit avstängd av kollegerna vid flera tillfällen för att hon inte skräder orden åt något håll. Så här säger hon i en intervju med tidningen Proletären.
– På en del håll satsas miljontals dollar på att bygga skolor. Det är som en tv-show, som sänds för att visa väst att ockupationen gör nytta. Men när flickorna ska gå till den nybyggda skolan kidnappas och våldtas de eller får syra i ansiktena. I media påstås att talibanerna ligger bakom alla dessa brott. Det är inte sant. Även de krigsherrar som sitter vid makten gör sådant.
På frågan om det inte skulle bli värre om alla länder tog hem sina trupper svarar hon att afghaner i dag står inför tre fiender, krigsherrar, talibaner och de Nato-ledda ockupationstrupperna, och att det är lättare att bekämpa två av dem.
Trots att västmedier så ofta visar bilder på kvinnor i burka som symbol för kvinnoförtryck kan få erinra sig något en kvinna i burka faktiskt har sagt. Den som verkligen vill beskydda kvinnorna måste sluta prata om eller runt kvinnorna och över deras huvuden för att i stället lyssna på vad de faktiskt säger.
Det säger Abigail Disney, amerikansk feminist, filantrop och filmproducent som befinner sig i slutfasen med en serie om fem dokumentärer på temat kvinnor, krig och fred. Den första filmen var klar från början och startskott till serien: Pray the Devil Back to Hell, om hur muslimska och kristna kvinnor i Liberia tillsammans bad för fred och genom envishet och strategiskt tänkande tvingade fram ett fredsavtal.
Nyligen medverkade Abigail Disney i seminariet ”Afghanistan – ett nytt Vietnam” på ABF i Stockholm. Hon konstaterar att kvinnor ingår inte i krigsestetiken. Så fort kvinnor kommer in i bilden försvinner krigets estetik.
– Det har funnits en historisk överenskommelse om att kvinnor inte är viktiga i den här kontexten. ”Först ordnar vi säkerheten, sedan kan vi ta itu med era små problem.” Om vi hade lyssnat på kvinnorna hade hela de tio senaste årens process sett helt annorlunda ut. Men i diskussionen om Afghanistan hör vi aldrig 1325 nämnas. Uppfattningen om afghanska kvinnor är att de är så förtryckta att de inte anses fungera som samarbetspartner, säger hon.
Alla som jobbat med jämställdhetsfrågor har någon gång fått höra om alla andra universella värden som är så mycket viktigare att kämpa för. I Egypten och Tunisien hörs nu politiska ledare hävda att det inte är rätt tid att prata genusfrågor utan framtid. Som om det fanns en hållbar framtid utan jämställdhet.
Därför var det fint att höra att Carl Bildt hålla med om, i den utrikespolitiska debatten häromveckan, att kvinnors rättigheter bör ha en framträdande roll i svensk utrikespolitik. Att ”Kvinnornas deltagande i nationers utveckling är en avgörande förutsättning för att dessa nationer ska utvecklas”. Vad vore lämpligare än att utveckla den tanken i Feministiskt Perspektiv, när det nu blev så fåordigt i debatten. Vi väntar fortfarande på besked om möjligheterna till en intervju på temat.
Folket i Nordafrika och Mellanöstern har genom fredliga massprotester gjort det svårt för USA och EU att fortsätta vända deras krav på frihet och demokrati ryggen ens när egna ekonomiska intressen står på spel. På samma sätt måste kvinnors rättigheter en dag komma före missriktat stöd till den för tillfället minst onde härskaren.
