Sveriges dröm om en guldmedalj är över. Japan klev in på planen och grep finalplatsen innan de knappt hunnit lukta på den. På lördag ställs svenskorna mot Frankrike i en stenhård bronsmatch. Men slutet gott - allting gott. Eller?
Det är svårt att slå ifrån sig tomhetskänslan efter onsdagens semifinal mellan Sverige och Japan. Det känns orättvist, väldigt orättvist. Vänta vad säger jag nu? Såg jag inte matchen? Såg jag inte hur Sverige blev överkörda av ett snabbt och spelskickligt Japan? Såg jag inte hur underlägsna de var och hur de trots sin fysiska styrka och sina extracentimeter förlorade både närkamper och höjddueller?
Jo, jag såg det. Jag såg hur ett hårt arbetande Japan tog sig till en välförtjänt final där de ställs mot Pia Sundhages USA och mycket väl kan ta Asiens första VM-guld genom tiderna. Jag såg Hedvig Lindahls missar och jag såg Sara Thunebro klappa igenom totalt. Jag såg allt. Nästan allt – ibland hade jag en kudde för ansiktet för att det var för jobbigt att titta. Strax efter Japan gjort 3-1 slog jag näven i bordet och krävde att matchsällskapet skulle ge mig en cigg, så att jag kunde gömma mig på balkongen i några minuter, men förutom det såg jag alltihop.
Jag såg att Japan förtjänade att vinna matchen, Sverige förtjänade att förlora. Ändå känns det orättvist, fruktansvärt orättvist.
Dagens landslag består av 21 spelare. 21 brudar som aldrig fått skriva sin egen historia. Hela tiden har de jämförts med det lag som tog VM-silver 2003. Så fort de presterat har jämförelserna snurrat sjuttioelva varv. När de inte presterat har det hetat att de inte är lika bra som sina föregångare.
Jag tänker inte svära mig fri för även jag har gjort jämförelsen, även jag har tjatat om att jag saknar gamla lirare så som Hanna Marklund, Caroline Jönsson, Hanna Ljungberg och Malin Moström. Jag har tittat på dagens spelare och sagt att de inte duger – de kommer aldrig att lyckas fylla det tomrum som de gamla hjältinnorna lämnat efter sig.
Överträffat alla förväntningar
Igår när matchen i Frankfurt kickade igång var de 90 minuter från att kliva ut ur skuggan, 90 minuter ifrån en VM-final som skulle sätta stopp för alla jämförelser, 90 minuter från att själva fatta penna och fortsätta skriva sin egen historia istället för att bli ett kapitel i någon annans bok.
Jag tänker inte säga att de nu inte skapat sin egen framtid och lämnat historien bakom sig. Det är mycket möjligt att de vinner mot Frankrike i bronsmatchen och kan sola sig i sin egen glans istället för att sitta i skuggan och jämföras med sina föregångare. Enligt mig har de förtjänat det. Om man slutar stirra sig blind på floppmatchen mot Japan ser man att det här är ett landslag som överträffat alla förväntningar de hade på sina axlar för tre veckor sedan. Innan VM sparkades igång trodde få på de här tjejerna. Laget hade satt upp en kvartsfinal som målet, många utomstående trodde inte de skulle överleva gruppen.
När gruppspelet var över stod de som tvivlat och kliade sig i huvudet och undrade vad som hade hänt. Damerna själva visste precis hur bra de kunde vara och var säkerligen lättade över att det som tidigare funnits i kropp och ben, huvud och tanke, äntligen hade visat sig också på planen.
Strunta i jämförelser
Innan VM startade var Sverige en före detta stornation inom damfotboll. (Lika stora som de en gång varit kommer de aldrig att bli, för konkurrensen ökar och när två av dagens stormakter, Brasilien och Tyskland, får lämna spelet redan innan semifinalerna ser vi att stormakter kanske är på väg bort.)
När endast en medaljmatch återstår för detta lag har de vunnit respekt världen över. Lotta Schelin är ett namn som nämns när vi snackar om de allra bästa. Lisa Dahlqvist kan ha stått för hela VM:s största genombrott och Nilla Fischer har visat att kritiker som hävdat att hennes spel inte håller på den internationella arenan har fel. Josefine Öqvist har visat att målet mot Kanada i VM-semifinalen 2003 inte var någon tillfällighet, än har hon – trots de skador som förföljt henne under karriären – mycket kvar att ge.
Hela laget har tillsammans visat att de klarar av att stå upp och dansa med de allra bästa – även om det inte hittade rätt takt mot Japan.
Jag är inte helt hundra på att detta landslag tagit klivet ut ur skuggan och att de numera får skriva sin egen historia. Jag tror att jämförelserna kommer att följa dem långt efter de lagt skorna på hyllan. Hade de vunnit mot Japan hade läget varit annorlunda. Nu blev det inte så, de kommer inte att vinna det där guldet. Men trots det så har de bevisat och presterat oerhört mycket mer än vad någon förväntat sig av dem.
Jag kan egentligen inte tala för någon annan, men trots matchen mot Japan – är det inte dags att vi struntar i jämförelserna nu? Är det inte dags att vi slutar drömma om Ljungberg och Marklund, Östberg och Törnqvist? Det här laget förtjänar mycket bättre än att stå i skuggan, de förtjänar att få njuta av sina egna framgångar.
