Trots de många åtgärder som regeringen har genomfört minskar inte mäns våld mot kvinnor i omfattning. Det konstaterade Brottsförebyggande rådet (Brå) 2010 i en uppföljning av den handlingsplan som regeringen antog för fyra år sedan.

Ett område som regeringen har satsat pengar på är utvärdering av kvinnojourerna. Carin Holmberg är inte imponerad av slutsatserna.

– Socialstyrelsen kom fram till att trots att en kvinna varit på kvinnojour, kan hon ett år efteråt fortfarande leva i en våldsam relation. Så slog man fast att kvinnojourerna inte har någon bra behandling på området. Nu är det inte så att kvinnojourerna arbetar med behandling, de försöker ge stöd och skydd åt någon som flyr.

Ett annat område som fått mer pengar är forskning om mäns våld mot kvinnor. Carin Holmberg menar att det å ena sidan redan finns mycket forskning och att det framför allt vore bra med ”lite verkstad”, som hon säger, utifrån redan befintlig kunskap.

Våld mot unga kvinnor outforskat

Men det finns också områden där det saknas forskning. I länder som England och USA är unga kvinnors utsatthet för våld och så kallade ”date rapes” ett helt eget forskningsområde, men genren existerar inte i Sverige.

– Här är det som om det börjar gå åt helvete när man gifter sig och skaffar barn. På så vis har vi skapat en historia om våldet som inte är tydlig, vi kan inte följa våldet genom olika åldrar.

Överlag är det många kvinnor i Sverige som inte kan räkna med stöd när de blir utsatta för våld. Papperslösa kvinnor, kvinnor med funktionsnedsättning och transkvinnor är några exempel.

Carin Holmberg radar upp fler exempel på när det är oklart vad som gäller. Kan en kvinna med funktionsnedsättning som har någon form av missbruk få hjälp? Var ska äldre kvinnor som blir utsatta för våld av sina söner som vill ha pengar vända sig? Vad gäller när ett lesbiskt par skaffar barn i Danmark och den som har fött barnet slår den andra – får barnet stanna hos den slagna kvinnan då eller kommer barnet att placeras på fosterhem?

– Men vi är mer uppjagade över evidensbaserad kunskap. I Sverige och Norden är vi så inställda på att staten ska organisera och ta hand om allt det här.

Upphandling av kvinnojourer

En oroande tendens, anser Carin Holmberg, är att staten och kommunerna lägger sig i kvinnojourernas verksamhet alltmer. I dag ska alla jourplatser stå till socialtjänstens förfogande, vilket betyder att jourerna måste medge en viss kontroll av sin verksamhet. Det börjar också ställas krav på att kommunerna ska upphandla jourplatser.

– Blir det riktiga upphandlingar måste jourerna börja föra journal, det är helt emot hela jouridén. Då kommer det väl en utbrytarrörelse, för det är alldeles för många kvinnor som inte vill komma till socialtjänstens kännedom.

Numera kan jourerna inte heller söka pengar själva, det måste ske genom kommunen. Dessutom är hela området projektstyrt och trendkänsligt, menar Carin Holmberg, vilket medför att jourer tvingas anpassa sin verksamhet efter vilka pengar som är möjliga att söka just för tillfället.

Carin Holmberg tycker att det är svårt att säga vilka slags satsningar som skulle kunna få stopp på våldet.

– Det är en stor fråga, hela samhället är så präglat av våld. Det är svårt att tänka sig ett icke våldsamt samhälle. Jag tror att man från början måste diskutera problemet för vad det står för, vad det handlar om. Och det handlar jättemycket om struktur.

Ett exempel på vad hon menar med struktur är att politiska beslut inom de mest skilda områden kan ha betydande konsekvenser för våldsutsatta kvinnor. Bostadsbrist gör det till exempel svårare för kvinnor att lämna våldsamma män.

Individualiserat samtalsklimat

Carin Holmberg poängterar vikten av att prata om våld, inte minst det psykiska. Men hon upplever att samtalsklimatet har individualiserats, vilket medför att påståenden som ”det är lika mycket våld mot män” eller ”kvinnor köper lika mycket sex som män” får större genomslag. Befintlig forskning ger inget stöd för sådana påståenden, säger Carin Holmberg, och hon känner inte heller till någon som har lyckats beskriva på vilket sätt män är utsatta för systematiskt sexualiserat våld på daglig basis.

– Jag har jobbat med våld i lesbiska relationer och vet att kvinnor inte är goda. Kvinnor kan använda hur mycket våld som helst. Men det är inte samma sak – det är inte lika utbrett. Än så länge finns en större tröskel för kvinnor att använda våld, beroende på att de växer upp i rosa.

En ofullständig förståelse av våldet är också något som avspeglar sig i regeringens Handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer, anser Carin Holmberg. Titeln antyder att det är ett brett spektrum av våld som ska bekämpas, men åtgärderna handlar allt som oftast om en ”våldsutsatt kvinna” utan närmare specifikation. Det är oklart när lesbiska, bi-kvinnor eller kvinnor som utsätts för våld av en släkting räknas in. Slagna bögar, bi-män och transpersoner finns överhuvudtaget inte med.

– Det är en abnorm begreppsförvirring. Därför vill jag tillbaka till att vi säger vad vi talar om. När det är enbart heterosexuella kvinnor och deras barn; när det är andra. För att synliggöra dem utanför normen måste man nämna allting, säger Carin Holmberg.

Otydligt begrepp

Hon är kritisk till det vanligt förekommande begreppet våld i nära relationer, som till exempel regeringen och Socialstyrelsen använder. Det osynliggör mer än det synliggör, menar hon.

– Begrepp är till för att göra det lätt för den som tar emot budskapet att se vad det är för problem. Utifrån det tycker jag att det viktigaste begreppet är mäns våld mot kvinnor. Det säger: vem är den vanligaste förövaren, vem är det vanligaste brottsoffret.

Vad beror den här begreppsförvirringen på?

– Jag tror att man inte vill se våldet som ett strukturellt fenomen. Man säger att det handlar om enskilda män – eller enskilda kulturyttringar när det gäller hedersrelaterat våld. Konsekvensen blir att man håller på med olika duttsaker utan att förändra det här större, säger Carin Holmberg.

Ytterligare ett uttryck för det motstånd som feministisk kunskap om våld möter är vilken uppmärksamhet olika slags forskning får. Murray Straus, som forskar om kvinnors våld mot män, är det till exempel många som hört talas om.

– Den lilla forskningen kan ta ut allt, för den går med – inte emot. Men håller man på med någon form av forskning som går på tvärs med den allmänna uppfattningen – och den allmänna uppfattningen är ju inte att mäns våld mot kvinnor är ett vanligt problem eller att det finns maktrelationer i hemmet – så väcker det motstånd.

Kan man tolka det som att Straus forskning passar in i en självbild som är vanlig i Sverige, att det är ganska jämställt här?

– Ja, vi har en jättelång tradition av det. Hela jämställdhetstanken bygger på att kvinnor och män tillsammans ska bygga bort patriarkatet. Gång på gång måste vi tala om vad män har att tjäna på det här… Men de har inget att tjäna! utbrister Carin Holmberg.

Hon har dock ett förslag på vad heteromän skulle kunna göra, om de vill solidarisera sig med kvinnors kamp. Om alla män såg till att ta ut halva föräldraförsäkringen skulle det ha mycket större effekt än om aldrig så många män deklarerade ”jag är emot våld”.

– Bara att göra det – och tala om för arbetsgivarna att ”jag är lika opålitlig som kvinnor” – det skulle sätta hela arbetsmarknaden i gungning.