Det sägs att mediadrev och den offentliga smutskastning som följer med desamma har blivit vanligare här i landet. En pågående debatt om och med storheter i den så kallade bloggosfären bekräftar den bilden. Ofta kommer den tändande gnistan från sociala media, som också används för att elda på under processen. Gränserna för vad som får sägas förskjuts ibland för långt och i den pågående debatten om och med de två högt profilerade bloggarna Isabella Löwengrip (Blondinbella) och Quetzala Blanco har den senare nyligen kallats mediahora.

Konflikten startade då Löwengrip kritiserade Blanco för att vara en dålig förebild för unga tjejer eftersom hon berättar öppet om sin ibland destruktiva livsstil. Blondinbella har alltmer profilerat sig som en präktig entreprenör tack vare sina framgångar, bland annat genom tidningen Ego, till skillnad från hur bloggen såg ut i början av karriären då den ofta ibland innehöll festbilder med Blondinbellas kompisgäng utklädda till Playboy Bunnies.

Likheter med bimbodebatten

Två kvinnor och två sorters kvinnligheter ställs mot varandra och scenariot har likheter med 00-talets bimbodebatt då Slitz-brudar blev ett begrepp. Det nya PR- och karriärknepet ansågs vara att figurera som lättklädd omslagsflicka på livsstilsmagasinen för män. Inte många feminister deltog i den debatten, men mer etablerade kvinnor i underhållningsbranschen, bland andra Pernilla Wahlgren, som själv var med i Café två gånger, uttalade sig. Wahlgren med flera menade att idén om att göra karriär på den sortens kändisskap var naiv.

Yrkesverksamma kvinnor däremot, som hon själv, hade något att använda uppmärksamheten till. De unga kvinnorna som påstod att utviken var en språngbräda gav andra tjejer den felaktiga uppfattningen att det kunde leda till karriärmöjligheter – de var dåliga förebilder. Liknande åsikter om hur kvinnor bör uppföra sig i media har förekommit i många andra sammanhang sedan dess, i synen på allt ifrån dokusåpor, (kvinnliga) bloggare i allmänhet, modebloggare i synnerhet och ibland på hela sociala media-fenomenet.

Att som kvinna söka uppmärksamhet genom dessa kanaler betraktas som statusjakt och/eller bekräftelsebehov. Kvinnor och kvinnlighet som syns och tar plats provocerar, och ju mer vi får se av allt från utfläkt hud till utfläkta känsloliv, desto mer förkastlig uppfattas femininiteten. ”Blondinella mot Blanco” är därmed en upprepning av samma gamla tema; ifrågasättandet av (unga) kvinnor i offentligheten. Men utmärkande för både blogg- och bimbodebatterna är att den normerande kritik som kommer från kvinnor och riktas mot andra kvinnor.

Män ses inte som könsvarelser

Flera etablerade skribenter har kritiserat Blondinbellas åsikt om Blanco som en dålig förebild, och uttalat sig för den senare. Hanna Hellquist använde i en DN-krönika karaktärerna ”Spara” och ”Slösa” som metaforer. Den slarviga Slösa, aka Quetzala, sägs skildra verkligheten mer sanningsenligt. Hellquist tar därmed ställning för Blanco men undrar också: varför ställs inte samma krav på unga (media-)män?

Svaret är: normens privilegium, det vill säga detta maskulinitetens till synes eviga överläge som tillåter personer av manskön att bete sig på många fler sätt utan att utsättas för kritik och som gör att dessa män inte heller avkrävs att ta ansvar för alla av samma kön eftersom män inte ses som framför allt könsvarelser. Maskuliniteten är konstruerad så: män är människor och därmed inte del av en könad kategori så som kvinnor är. Idén om att män är mer rationella och därmed står emot andras påverkan bättre finns där också.

Unga (sociala-)mediakonsumerande kvinnor betraktas tvärtom som lättledda offer. De tros ta till sig information okritiskt, utan medvetenhet och integritet. Att vara man däremot, är att ha kontroll över sig själv. Det gör att killars idoler inte måste vara oförvitliga föredömen. Därför är Löwengrips angrepp på Blanco ett utslag av könsmaktordningens krav på kvinnor att vara representativa inte bara som fotbollsspelare, musiker eller poliser utan för alla personer av samma kön. Kvinnor är i första hand (biologiska) kvinnor.

Medialt skådespel

Dekadenta förebilder riskerar att dra med sig jag-svaga unga tjejer i synd och skam. Men när Blondinbella i sin tur möter kritik för åsikterna om Blanco är det också problematiskt i ett könsmaktperspektiv. Att, som många nu gör, ta ställning i debatten är att delta, vilket reproducerar den könade kvinnosynen, samt föreställningen att femininitet bör begränsas på olika sätt. Den som deltar genom att ta någons parti är även delaktig i ett medialt skådespel där två unga kvinnor på ett cyniskt sätt ställs mot varandra, två kvinnor som faktiskt har stora likheter. Vilket inte minst det vanliga bemötandet av Löwengrip visar, den kritik som grundas i åsikten att det är skamligt att söka uppmärksamhet och utkomst via det privata i det offentliga.

Mitt i den sociala media-storm som har rört till mediaklimatet verkar många vara överens om detta: de som söker alltför mycket uppmärksamhet, och på fel sätt, via nätet och/eller i annan media är bekräftelseberoende narcissister. Ibland associeras hela sociala media-fältet till viss del med femininitet och privatliv (det kan inte vara bra PR och det är säkert ingen slump att det nu börjar dyka upp reklamkampanjer inom desamma, enbart riktade till män som den Dr Pepper-kampanj där kvinnor är uteslutna).

Väcker känslor

Det mest bekväma är att förkasta det fenomen som är en uppenbar fördel idag: att ha förmågan att skapa sig en intresseväckande internet-/mediapersona och göra PR för den. Samma grundtankar kring den gränslösa exploateringen av det egna problemfyllda privatlivet för karriäristiska syften som Ann Heberlein anklagas för, och som hon i sin tur hävdar att omgivningen och media har delat ansvar för. När två till medierna fallna kvinnor nu träter väcker det känslor och åsikter som påminner om vissa bemötanden av kring Ann Heberleins ”Ett gott liv”. Kändisskapet är en plats i solen med mörka konsekvenser som människor med narcissistisk läggning, passande för dagens (social-)mediala kultur ofta söker sig till.

Den debatten, om vad den socialmediala kulturen gör med oss genom att vara ett effektivt redskap för de allra mest uppmärksamhetstörstande personerna, måste fortsätta, och, lika viktigt, debatten om hur traditionella media bör handskas med detta. Men Blondinbella/Blanco-debaclet däremot, tar förhoppningsvis snabbt slut. Problemet i ett könsmaktperspektiv är inte vem av de två som har mest existensberättigande utan att förlegade feminina normer förs fram med misogyna argument och tekniker, och budbärarna är kvinnor som nedvärderar andra kvinnor.

Löwengrip hade kunnat ha så rätt i att det är viktigt med förebilder, om syftet hade varit att det idag är nödvändigt för oss alla att vara medvetna och eftertänksamma vad gäller såväl budskap och avsändare som vad vi själva sänder ut i sociala- och andra media, och inte som en kritik av enskilda personer. Det gäller såväl henne själv när hon uttalar sig nedsättande om bloggkollegor som i medias behandling av kvinnor som framgångsrikt har sökt sig till uppmärksamheten som Cafékvinnorna, Blondinbella, Quetzala Blanco och Ann Heberlein.