Kubas sexualpolitik har under de senaste åren gjort en veritabel u-sväng och gör nu upp med det historiska arvet av institutionaliserad homofobi. I sin avhandling Heterosexual Havana som nyligen lades fram vid Uppsala universitet visar kulturantropologen Silje Lundgren hur omförhandlingar har blivit politiskt sprängstoff i Kuba.
Medan den högsta makten dribblas mellan 80-åringar på Kubas kommunistpartikongress framträder en helt annan utveckling inom andra politikområden. Arbetet med att införa samkönat partnerskap, återuppta könsbytesoperationer, och genom populärkultur utmana gamla homofoba föreställningar leds av Mariela Castro Espín, Raúl Castros dotter, och enligt några bedömare möjligen Kubas framtida och första kvinnliga president.
Den nya kubanska sexualpolitiken formuleras inifrån etablissemangets hjärta, och har därmed en unik möjlighet att konfrontera det gamla gardet. Sexualpolitiken begränsas inte till lagförslag, utan utmanar även det klassiska kubanska ledarskapsidealet, vars pondus förkroppsligats av gerillasoldaternas uniform.
Nytt möter gammalt
De gamla ledarna möter nu helt nya krafter som vill göra upp med Kubas historia inifrån, samtidigt som de inspireras av rörelser som arbetar för sexuella rättigheter internationellt. Men den kubanska sexualpolitiken är också motsägelsefull. Kuba har väldigt täta utrikespolitiska kontakter med länder som Iran och Nicaragua, och har röstat med dessa i FN för att förhindra skrivningar som fördömer utomrättsliga avrättningar på grund av sexuell läggning.
Dessa länders extremt restriktiva politik kring till exempel samkönad sexualitet går totalt emot den kubanska inrikespolitiken, förklarar forskaren Silje Lundgren.
- Vissa saker går bara att genomföra uppifrån. Att filmen Brokeback Mountain visades på kubansk statstelevision är en händelse av enorm betydelse i det här sammanhanget. Den Oscarsnominerade kubanska filmen ”Jordgubbar och choklad” från 1993 som handlade om vänskapen mellan en ung kommunist och en homosexuell konstnär, visades till exempel inte på kubansk tv förrän 2007, utan bara på bio, av rädsla för hur en bredare publik skulle reagera.
Grannar klagade på grupp för lesbiska och bisexuella
Andra initiativ nerifrån har haft svårare att ta plats. Ett exempel är Oremi, en grupp för lesbiska och bisexuella kvinnor.
– Först fick gruppen stort stöd och resurser av sexualundervisningscentrat som leds av Mariela Castro. Men efter att grannar klagat på vad de ansåg vara obscena offentliga kärleksyttringar mellan kvinnor, så har gruppen nu begränsats till en självhjälpsgrupp där man inte får samlas fler än 25 kvinnor i taget, berättar Silje Lundgren.
Avhandlingen bygger på fältarbeten i huvudstaden Havanna, och författaren fokuserar på vilken betydelse omförhandlingarna av idealen kring genus och sexualitet har i folks vardag. Avhandlingen relaterar även till Kubas historiska ögonblick, i ett samhälle som fortfarande återhämtar sig efter 90-talets ekonomiska kris efter Sovjetunionens fall, präglat av nya klasskillnader och ibland förvirrande nya hierarkier.
– När vi väl börjar diskutera invanda föreställningar om sexualitet och genusideal så öppnar detta för ifrågasättanden inom en rad områden i våra liv. I det kubanska fallet är detta är en mycket intressant process att följa, som vi kan lära oss mycket av här i Sverige, menar Silje Lundgren.
