Det är dags att män går från att säga sig vara positivt inställda till jämställdhet till att de agerar mot inskränkta arbetsgivares syn på småbarnsföräldrar. På det sättet kan de bidra till en långsiktig förändring av de könsmaktsstrukturer som i dag belönar varje enskild man hans icke-jämställda val. Det skriver Johanna Langhorst, Maria Sveland, Lisa Dumoulin, Carin Holmberg.
Av alla argument och ord som används i debatten om jämställd föräldraförsäkring är ordet valfrihet det mest frekventa. I valfrihetens namn påstås vi bli ofria och olyckliga om vi till exempel delade upp föräldraförsäkringen i två delar, en för vardera föräldern. Om vi med andra ord helt enkelt utgick i från att det oftast finns två föräldrar till ett barn. I valfrihetens namn hävdas betydelsen för föräldrar att få välja själva på vilket sätt de vill dela sitt föräldraskap.
Det största hotet mot den så kallade valfriheten är inskränkningar i form av lagar och regleringar, så som till exempel en kvoterad föräldraförsäkring skulle innebära.
Men om valfriheten bara är en chimär? Om vi i själva verket inte alls gör så fria val som vi gärna vill tro? Om det i själva verket är så att ju mer vi tror att vi väljer fritt, desto mer ofria blir vi?
Mycket tyder på att valfriheten i själva verket är en bedräglig lek med ord som lovar stort men håller tunt. Redan i sin avhandling ”Man får välja” från 2002 visade Lisbeth Bekkengen att det största hindret för att män ska dela jämställt på föräldraledigheten varken är företagen eller de kvinnor som män samlever med. Bekkengens slutsats är helt enkelt att många män föredrar att gå till jobbet istället för att ta ut föräldraledighet. Dock vill vi understryka att ur mäns perspektiv är det givetvis det mest rationella valet. Om man förstår valet i relation till de icke-jämställda samhällsstrukturer som i första hand tillvaratar mäns intressen.
När kvinnor tar ut den mesta föräldraledigheten och därefter går ner i arbetstid för att hinna med barnen och hemmet samt dessutom arbetar i en kvinnodominerad sektor, betalar varje enskild kvinna dessa ”val” med sämre karriärmöjligheter, lägre pension, lägre egen lön etc. Med andra ord, en enskild kvinnas individuella val påverkar hennes egen framtid negativt ur strikt arbetsmarknads- och ekonomiskt framtidsperspektiv.
Ett starkt skäl till att kvinnor gör detta val är att familjens inkomst är beroende av mannens inkomst. Tar mannen ut halva föräldraledigheten kan familjens ekonomiska ramar minska. I en del fall är det en farhåga och i andra fall en realitet. Poängen här, är att man osynliggör kvinnors bidrag till ekonomin när man talar i familjetermer. Varje individuell kvinnas bidrag till familjens bättre ekonomi betalar hon själv i form av minskade rättigheter i det sociala skyddsnätet och på arbetsmarknaden. Med andra ord hennes ekonomiska bidrag är indirekt och drabbar henne själv men gynnar familjen genom att hon tar hand om barn och hem. De negativa konsekvenserna av hennes val uppdagas först vid en eventuell skilsmässa.
För vid en eventuell skilsmässa försvinner ”familjen” som enhet och hon och han är åter två individer. Medan mannen under deras tid som gifta/sambo skaffat sig direkta individuella möjligheter genom att delta fullt ut på arbetsmarknaden med allt vad det innebär i form av karriär, lön, löneförmåner och pensionspoäng har kvinnan gjort precis det motsatta och avstått från det. Om familjen faller samman återstår enbart respektive parts egna insatser på arbetsmarknaden som grund för olika rättigheter och förmåner. Med andra ord kan mannen genom att prioritera familjens ekonomi samtidigt säkra sina egna individuella rättigheter. Och det behöver inte tolkas som en uttalad strategi från mannens sida. Det är ju samhällets strukturer som medverkar till detta och belönar mäns val och missgynnar kvinnors.
Samspelet mellan mäns individuella val och de strukturella och ekonomiska fördelar som dessa ger är i sig ett uttryck för bristen på samhällelig jämställdhet eller kort och gott, manssamhället.
För i det som påstås vara världens mest jämställda land kunde vi så sent som förra veckan läsa ännu en artikel (Metro 26/1) om att tusentals företag inte vill anställa kvinnor som har småbarn. Vill man göra en snäll tolkning av arbetsgivarnas agerande kan man säga att de bara handlar utifrån statistisk kunskap, en slags statistisk diskriminering. De utgår från vad de vet om hur vårt samhälle fungerar i praktiken när det kommer till föräldraskap. Mammor är de som är föräldralediga, vabbar, jobbar deltid och så vidare.
Det är ingen ny fråga, tvärtom har den stötts och blötts i både utredningar och debatter. Ändå händer så lite. Så långsamt. Nu krävs något annat, en ny formulering av problemet samt en ny lösning.
Under hela den moderna kvinnorörelsens historia har många enskilda kvinnor betalat ett högt individuellt pris för att flytta fram positionerna för gruppen kvinnor. Att förändra maktstrukturer och förskjuta maktobalanser är inte kostnadsfritt. Nu finns det en möjlighet för ”världens mest jämställda män” att ta ett steg framåt och förändra företagens förlegade syn på småbarnsföräldrar och därmed förändra en grundläggande könsstruktur.
Om varje individuell man delar föräldraledigheten med den kvinna de samlever med samt går ner i tid under småbarnsperioden tvingas företagen inse att också män har barn. Det kommer visserligen att kosta familjen något. Men framför allt kan det kosta många enskilda män en sämre pension och i vissa fall även sämre möjligheter till en karriär. På sikt torde ändå detta bidra till att förändra samhällsstrukturer och synen på kvinnor och män som föräldrar.
Det är dags att män går från att säga sig vara positivt inställda till jämställdhet till att de agerar mot inskränkta arbetsgivares syn på småbarnsföräldrar. På det sättet kan män bidra till en långsiktig förändring av de könsmaktsstrukturer som i dag belönar varje enskild man hans icke-jämställda val.
Förändring har ett pris. Frågan är om män verkligen vill betala ett sådant pris?
