Ulrika Westerlund från RFSL väljer att inte svara på den centrala frågan i mitt resonemang om surrogatmödraskap:
Bör samhället förvänta sig av sina kvinnliga medborgare att de ska ställa upp som surrogatmödrar?
Hon undviker på så vis både diskussionen om jämställdhet och klass och talar istället i smått nyliberala glädjetermer om "val" och "frihet".
I mina öron klingar dessa argument misstänkt likt argumenten för statlig prostitution. De som vill tillåta och reglera dessa båda friheter har samma fokus på "normalitet" och undviker helt frågan om vem som kommer att göra jobbet i verkligheten.
Konstigt nog verkar nämligen underklasskvinnor vara extra "altruistiska" eller "frivilliga" just när det gäller att låna ut sina kroppar för andras behov. Eller kan det vara så att deras könsrollsbestämda och sociala underordning gör det lättare att få tillgång till deras kroppar än andras?
Ulrika Westerlund menar att graviditeter kan upplevas på olika sätt, vissa är lätta andra svåra. Jag menar att oavsett vilket, så påverkar en graviditet alla kroppens funktioner och själva livssituationen under en mycket lång tid. Dessutom går det aldrig att förutsäga hur en graviditet eller en förlossning kommer att förlöpa.
Om vi från samhällets sida väntar oss att vissa kvinnliga medborgare ska bära och föda barn som de inte själva vill ha, för att tillfredsställa de medborgare som längtar efter barn, vems frihet och vems val är det vi egentligen värnar?
Min fråga efter en definition av normalitetsbegreppet har en poäng som verkar gått Westerlund förbi. Jag ska bli tydligare nu.
Frågan om surrogatmödrar handlar inte om normalitet, den handlar om makt.
