Temat för Feminiskt forum i Stockholm år 2011 är ”Världens mest jämställda land”. Tragiskt nog är alla införstådda med att det är Sverige som avses. Inte till exempel Holland, som hamnade i topp i FN:s Human Development Report 2010, där det nya jämställdhetsmåttet Gender Inequality Index (GII) introduceras (Sverige hamnade på tredje plats).

Nej, sedan Sverige av FN utnämndes till världens mest jämställda land 1995, har frasen bitit sig fast i det svenska självmedvetandet. Vips hamnade patriarkatet någon annanstans – och där har det stannat sedan dess.

Den som är intresserad av vad utnämningen 1995 egentligen handlade om vet att FN på den tiden använde måtten GDI och GEM – som bland annat mäter inkomst, medellivslängd, utbildning samt deltagande i det ekonomiska och politiska livet.

Jag ska inte tråka ut er med ingående förklaringar av hur de här jämställdhetsmåtten fungerar. Poängen är att det som FN rankade handlade om hur långt olika stater hade kommit politiskt och juridiskt sett vad gäller jämställdhet mellan kvinnor och män. Det handlade inte ett dugg om hur jämställda olika kulturer eller nationer var. Rapportförfattarna påpekade att jämställdhetsindexen inte skulle vara normerande. Men det var det få som brydde sig om, särskilt i Sverige.

”Jag är stolt över att vi är världens mest jämställda land” sa dåvarande statsminister Göran Persson i ett tal vid Sveriges nationaldagsfirande den 6 juni 2005.

”Den svenska jämställdheten är en av Sveriges viktigaste exportvaror” skriver den nuvarande svenska regeringen i ett nyhetsbrev på internationella kvinnodagen 2011.

Detta är blott två av otaliga exempel på hur den seglivade idén om jämställdhet som något exklusivt svenskt tar sig uttryck. Det är lätt att ironisera över politikers självgoda utsagor. Men deras ord gör mig faktiskt både skitförbannad och livrädd. Jag hatar att jag är så indoktrinerad att jag också kan ”förstå” vad de menar. Jag hade hellre stått som ett frågetecken.

Det som både Göran Persson och den nuvarande svenska regeringen gör är nämligen att skapa skillnad. En skillnad mellan vi och dom. Vi jämställda svenskar mot resten. De sätter likhetstecken mellan svenskhet och jämställdhet som om jämställdhet vore något som kommer med i blodomloppet på den som råkar födas inom Sveriges gränser (och dessutom föds blekhyad).

Och med en liten glidning i språkets värld blir ”världsbäst på jämställdhet” lätt en ”jämställd svensk kultur” som vi så gärna delar med oss av…

Bakom de här orden, som så ofta används i vardagligt tal såväl som i offentliga debatter och politiska sammanhang, döljer sig en rad obehagliga och missvisande föreställningar. Till exempel att alla som inte är ”svenskar” är sämre på jämställdhet, att ”den svenska jämställdheten” är en måttstock som andra ska mätas emot eller att det i Sverige bara krävs lite finputs innan vi är prick jämställda.

Jag gissar att Feministiskt Forums arrangörer vill få till en diskussion om just de här frågorna. Frasen ”världens mest jämställda land” används ju inte bara av självgoda politiker under svensk stolthetsflagg, utan även av feminister med en klar ironisk underton. Jag hoppas innerligt att feminister från olika håll och kanter diskuterar de här sakerna på ABF-huset i Stockholm på lördag.

Men ibland undrar jag om vi inte vore mer betjänta av att begrava frasen för evigt? Med vi menar jag då feminister som inte ser någon poäng i att dela upp den feministiska kampen i föreställda nationella gemenskaper.

För faktum är att varje gång frasen används får vi med oss hela det problematiska paketet av föreställningar om att det finns en särskild svensk jämställdhet. Och de här föreställningarna gör saker med vår förståelse av samhället. Jag kan ta två exempel ur min egen vardag.

1. En iransk bekant uttrycker förvåning när jag berättar att jag skriver en text om mäns våld mot kvinnor – hon hade fått uppfattningen att det inte förekom ”sådana problem” i Sverige.

2. En journalistkollega på en svensk morgontidning ifrågasätter mig när jag säger att vi borde skriva något om den senaste lönestatistiken från SCB som visar att män fortfarande tjänar mer än kvinnor bara för att de är män. ”Nej, det där kan inte stämma. Sådana skillnader finns inte i Sverige i dag, jag vet ingen som får sämre lön för att den är kvinna” säger han till mig.

Det här må vara undantagsfall. Men fundera över varför de alls kan existera.
Fundera också över vad som händer med dem som diskrimineras och utsätts för övergrepp och härskartekniker i landet där alla (svenskar) redan förväntas vara jämställda. De kanske håller tyst. Vi kanske håller tyst. Vi kanske skäms och lägger skulden på oss själva. Samtidigt får vissa av oss diagnosen ”det är din kultur som är problemet” och tvingas skämmas för den.

Vi kanske tror att vi utkämpar helt olika kamper, när vi kunde kämpa sida vid sida mot skiten.