I Katalonien och hela Spanien fortsätter den medborgerliga mobilisering som söker styra om landets ekonomiska, politiska och sociala kurs. Som har bestämt sig för att slå rot, tälta och skrika att den inte längre accepterar fler flagranta orättvisor. Att den vill ha sann demokrati.

Rådslagen som firats på Plaza Catalunya i Barcelona har sammanfattat minimikraven i fyra punkter:

1. Inga fler privilegier till politikerna, bankirerna och de stora förmögenheterna
2. Anständiga löner, livskvalitet för alla, rätt till bostad, samhällstjänster med kvalitet
3. Friheter och demokrati som bygger på delaktighet
4. Minskade militära utgifter

Det vore bra att på djupet analysera de här punkterna för att bättre förstå rörelsens budskap. Men på de här raderna ser jag det som akut att, om än i korthet, påminna om det tryck som medierna utövar för att misskreditera mobiliseringen. Förhoppningsvis blir den här artikeln också kritiserad, självklart. Låt var och en läsa, se, höra alla perspektiv och dra sina egna slutsatser. Inte låta sig dras med av det som sägs av ett fåtal.

15M-rörelsen, eller de indigerades rörelse, är rådslagsbaserad. Den har ingen ledare, vilket används för att kritisera och misskreditera rörelsen, medan just detta i mina ögon är ett uttryck för den djupaste formen av återupprättelse: Inga fler privilegier. En annan värld är möjlig.

Brist på självkritik

Misskrediteringen är ett av de största hindren för rörelsen. Först var det firandet av Barça* som motiverade en våldsam avhysning av icke-våldsamma personer (trots att regeringen och inrikeskanslern i officiella uttalanden påstod att poliser skadats, har ingen våldsam handling mot poliser fångats på bild).

Några få aktivisters våld används för att misskreditera hela rörelsen, men aldrig ett uns av självkritik för det administrativa och institutionella våld som används av poliser mot demonstranter. Eller regeringens handfallenhet inför vräkningen av hela familjer, ständiga lönesänkningar och försämrade arbetsvillkor. Eller det oavbrutna skattetrycket på de som tjänar minst, inte mest. Och så vidare.

Den senaste misskrediteringen skedde efter protesten framför regionparlamentet i Barcelona. Ett par tusen personer försökte hindra ledamöterna från att komma in i byggnaden. De ville stoppa Omnibus-lagen, en lag som det konservativa partiet, CiU, forcerade fram efter att ha vunnit regionvalet den 22 mars. Lagen kommer att tillåta förändringar av ett 80-tal lagar och bestämmelser för att ”underlätta” processer, även om det handlar om redan planerade åtgärder, som nedskärningar av sociala utgifter och slopade miljökrav på företag, har de på inget sätt kommit till i samförstånd.

Behandlas som röstboskap

Den tidigare regionala, vänsterdominerade trepartsregeringen, drev alla dessa förändringar. Att regler behöver ändras förnekar jag inte. Men därifrån till att eliminera dem helt är vägen lång. CiU pratade aldrig om Omnibus-lagen eller liknande åtgärder i sitt valprogram. Och nu kan de rösta igenom lagen med stöd av högerpartiet PPC.

En väldigt stor del av den spanska och katalanska befolkningen är trött på att sådant händer hela tiden. Bara en gång vart fjärde år har folket inflytande över beslut som påverkar dem. Vallagen främjar ett tvåpartisystem som gör det väldigt svårt för minoritetspartier att få tillträde till makten. Efter att ha röstat förväntas människor stanna i sina hem, på sina jobb – förutsatt att de har båda sakerna vilket är långt ifrån säkert i dagens Spanien – och hålla tyst.

Urholkat begrepp

Som Arcadi Oliveras, ordförande för enheten Justícia i Pau (Rättvisa och fred) förklarade: De som attackerar 15M-rörelsen för att vara ”antidemokratisk” och hindrar utövandet av demokrati bör komma ihåg hur parlamentet i Katalonien 2010 ignorerade ett folkligt lagstiftningsinitiativ. Initiativet undertecknades av över 150 000 medborgare som ville stoppa en lag som tillåter att genmodifierade grödor odlas i Katalonien. Vad är det för demokrati? Det talas hycklande om ”medborgerlig delaktighet” och samtidigt tystas befolkningen när den deltar.

Den 19 juni genomfördes en internationell manifestation i protest mot euro-pakten, som i konkurrenskraftens och jobbskapandets namn föreskriver nedskärningar av sociala utgifter, sänker kraven vad gäller arbetsförhållanden och underlättar uppsägningar i de stora företagen.

Det som begärs på gatorna i Barcelona, i många katalanska städer, i Madrid och många städer i hela Spanien berör inte bara mitt land, utan hela Europa och, vågar jag påstå, hela världen. Ropen skallar för att demokrati inte ska vara ett tomt ord utnyttjat av den nyliberala ideologin som verktyg för att legitimera marknadens företräde och makt över människorna.

*Barcelonas fotbollslag vann årets Champions League-turnering och demonstrationerna vid Plaza Catalunya ansågs störa firandet