Rosanna Dinamarca, riksdagsledamot och partiledarkandidat för Vänsterpartiet, skrev den 5 oktober på framtidskommissionens blogg bland annat att partiet ska arbeta för sex timmars arbetsdag:

”Inom kvinnodominerade yrken ses deltider som självklara, medan heltid är norm där män är i majoritet. Över en halv miljon kvinnor betalar i dag sin egen arbetstidsförkortning genom att de själva går ner i arbetstid, medan arbetstiden inom mansdominerade yrken förkortas avtalsvägen. Detta är en utveckling som är både omodern och orimlig. Det är hög tid att omsätta Vänsterpartiets vision om sex timmars arbetsdag med bibehållen lön till handling.”

Är detta en endast en önskan eller tror du på att det kan bli en realitet?

– Detta är ett led i att förverkliga rätten till heltidsjobb. Jag tror att det är viktigt för att förbättra arbetsvillkoren för kvinnor på arbetsmarknaden. Även se till att få ett mer jämställt förhållande i hemmet. Vi har ju drivit frågan om individualiserad föräldraförsäkring, vilket jag anser vara en av våra nyckelfrågor just för att den kan förändra tiden efter föräldraledigheten. Det är ju framförallt kvinnor som går ner i tid för att hinna med det som ska göras hemma.

Delar partiet dina åsikter kring detta?

– Ja, alltså det här var ju en fråga som lyftes under kongressen 2010 och som skulle finnas med, men som fortsatt som en vision. Jag vill gå från vision till handling. Jag kommer ihåg första gångerna jag gick på första maj-tåg, när jag kanske var 4 år någonting. Sedan dess och långt tidigare har Vänsterpartiet skanderat för sex timmars arbetsdag. Men det har ju inte hänt så mycket. Det är det som jag vill göra.

Men om det varit en önskan så länge, vad är det som säger att det ska fungera i dag?

– Vi måste skapa en strategi för hur vi ska gå tillväga. Vi har tidigare fått kritik för att sex timmars arbetsdag är en dyr reform. Vilket det också är om man gör det på ett bräde. Vi kanske måste dela upp detta i mindre steg, titta på vissa yrkesgrupper. Det finns forskare som tittat på frågan och menar att man kanske ska börja med småbarnsföräldrar till exempel. Som sagt, det finns vissa förslag som jag tycker är värda att titta på.

Har du ändrat uppfattning om delat ledarskap?

– Nej, jag är absolut inte övertygad om att det är den rätta vägen att gå. Jag tycker inte att argumenten för delat ledarskap är tillräckliga. Att kunna dela på arbetsbördan, eller att det är dags att prova någonting nytt, det räcker liksom inte. Och starkare argument än så har jag inte hört. Jag hör ju att olika nomineringskonferenser har tagit ställning för delat ledarskap. Jonas Sjöstedt har framförts som en favorit i medierna. Nu handlar det egentligen bara om vem som ska stå vid hans sida. Att man väljer en sidekick. Något distrikt hade nominerat Jonas Sjöstedt som partiledare tillsammans med någon kvinna. Det är just det här som jag tycker är olyckligt. På det sättet blir det inget jämställt ledarskap. Precis det här har jag varit rädd för.