I byn Diabene utanför Takoradi i sydvästra Ghana bor den unga Doris Hanson. Hon blev less på att se jämnåriga tjejer tvingas hoppa av skolan för att de inte hade råd eller möjlighet att gå kvar. Tillsammans med vännerna Phyllis Goodwill och Gertrude Guamah bestämde hon sig för att starta en gratis kvällsskola i hopp om att förbättra tjejernas framtidsutsikter. Nu har deras Second Chance Night School varit verksam i två år och har gett många unga tjejer en andra chans att återuppta sina studier.

Fläkten surrar i det lilla klassrummet där ungefär femton tonårstjejer ikväll samsas om plats. Några av dem har sina barn i famnen. Doris står vid tavlan och förklarar substantiv. Hon är inte särskilt lång, väldigt karismatisk och får alla att lyssna uppmärksamt.

Fristad för den som behöver stöd

Elevantalet varierar från kväll till kväll men brukar landa på 15–30. Skolan är gratis och till för tonårstjejer som inte har råd eller möjlighet att gå i skolan. Många av dem har tvingats avsluta sina studier då de fick barn, andra som går här kan inte gå i vanlig skola på grund av dålig ekonomi och måste arbeta eller hjälpa sina föräldrar istället.

Förutom att lära sig att läsa, skriva, och räkna får de även lära sig om sina rättigheter, både som barn och som kvinnor. Doris berättar om hur Second Chance Night School erbjuder en fristad för tjejerna, där de kan stötta varandra. Varje lektion inleds med att var och en får berätta hur de mår och vad de varit med om under dagen.

Arbetar ihop skolavgiften

Doris, Gertrude och Phyllis kämpar själva hårt för att få gå kvar i skolan (som de går i under dagtid). Doris är föräldralös och bor tillsammans med 150 tjejer i ett hus som är en slags blandning av ett internat och ett barnhem. De är 30 tjejer som måste samsas om varje rum och vatten är en konstant bristvara. Sedan barnsben har Doris arbetat helger och lov som försäljare för att kunna betala den dyra skolavgiften. Längs tungt trafikerade vägar går hon från morgon till kväll och säljer dricksvattenspåsar som hon bär i en stor skål på huvudet.

– Man måste vara riktigt försiktig för det händer mycket olyckor. Det enda man tänker på är hur man ska hinna fram mellan bilarna till de som vill köpa, säger hon.

En bra dag kan hon tjäna nio ghananska cedis, ungefär 40 svenska kronor, varav mer än hälften går åt till transport och avgift till återförsäljaren.

Ville hjälpa andra

Det var år 2009 som Doris, Gertrude och Phyllis fick nog av att se hur så många av deras tjejkompisar tvingades ge upp sina drömmar om en utbildning och istället utsätta sig själva och sina barn för livsfara på riskfulla arbeten.

– Jag insåg att det var många flickor här i min ålder som gärna ville gå i skolan men inte kunde. Jag bryr mig om utbildning och mänskliga rättigheter och eftersom jag är en person som gärna vill hjälpa människor så tog jag det som min uppgift att se till att något hände, säger Doris.

Doris, Gertrude och Phyllis har själva inga egna barn. De turas om mellan att ha hand om lektionerna och att passa de elevers barn som inte har någon annanstans att vara. Vissa av mammorna lever helt ensamma med sina barn.

– Har du otur och fadern förnekar barnet får du stora problem, säger Doris. En oönskad anses dra stor skam över familjen och det krossar flickans drömmar om utbildning, eftersom hon måste stanna hemma och ta hand om sitt barn.

– Finns det ingen man som kan ta ansvar över barnet blir de utskrattade och folk pratar bakom flickans rygg. Hon blir helt ensam om att ta hand om barnets behov, säger Gertrude.

Bryter farligt mönster

Utanför Diabene finns ett stenbrott som tjänar som arbetstillfälle för många av eleverna i kvällsskolan. Arbetet i stenbrottet innebär att de unga mödrarna, med sina bäbisar på ryggen, måste bära upp tunga stenblock på sina huvuden och sedan knacka sönder det till grus med en liten hammare. Det är ett hårt arbete som ger ungefär en dollar om dagen.

– Det är mycket farligt, men det är det enda jobb de får. Nästan hela lönen går åt till medicin för barnen som blir sjuka av grusdammet. Det blir som en ond cirkel och vi vill hjälpa dem ur det, säger Phyllis.

Tillsammans med sina vänner gick Doris till byns Queen Mother – en ungefärlig motsvarighet till borgmästare – och förklarade att de ville göra något åt saken.

– Vi berättade att vi tyckte det var ett stort problem att så många tjejer inte fick gå i skolan och att vi ville starta en kvällsskola för dem där de kunde få möjlighet att få en utbildning. Drottningen lät oss då hålla våra lektioner i hennes hus. För att sprida ordet om skolan gick vi från dörr till dörr och berättade om den hos familjerna, och vi fick låna byns högtalarsystem där vi ropade ut tid och plats, säger Doris.

Drömmer om en fast lokal

Tack vare stöd från välgörenhetsorganisationen ATTWAR har Second Chance Night School fått böcker och pennor, samt hjälp i form av en volontär som lär ut naturvetenskap och IT. Nu har de också fått tillåtelse att använda ett av Diabenes Secondary Technical Schools klassrum med tillgång till datorer. Tidigare har de flyttat runt bland olika lokaler. Doris dröm är att skolan ska få en permanent plats.

Varje vardagskväll ägnas åt olika ämnen. Lektionerna i engelska och matte baseras på det Doris, Phyllis och Gertrude själva lär sig i skolan under dagarna.

– Studiemiljön i skolan jag går i på dagen är mycket dålig. Solen och värmen är bara för mycket för att man ska kunna koncentrera sig, det känns som att huvudet bara snurrar. Lastbilarna som kör på vägen intill sprider en massa damm som inte är bra för vår hälsa. På kvällsskolan är det annorlunda, här är det svalare och tystare och det gör det enklare att koncentrera sig för eleverna. Kvällsskolan gör mig glad, här är vi alla vänner.

Stödjer sig på förebilder

Skolan har väckt positiva känslor hos byns invånare, men det har även funnits ett visst motstånd. Det har förekommit att föräldrar hindrat elever från att komma till kvällsskolan. De föräldrarna vill bara att flickan ska gifta sig, berättar Gertrude.

– Man gillar idén av att tjejer får utbildning, men de ska inte få för mycket.

– I vårt samhälle respekterar man inte flickor. Man anser att skola är till för pojkar och att flickorna ska stanna hemma vid köket, säger Phyllis.

– Men i dag kan kvinnorna göra det männen kan, säger Doris. Här i Ghana har vi starka kvinnliga förebilder som tillexempel handelsminister Hannah Tetteh och chefsdomaren för Ghanas högsta domstol, Georgina Wood. Vi måste försöka få allmänheten att inse att tjejer också kan bli maskinister, doktorer, och till och med presidenter.

– Med Second Chance Night School vill vi visa tjejerna att en graviditet inte är slutet på livet och ge dem en andra chans, säger Gertrude.

Det är kolsvart ute när lektionen avslutas och alla ställer sig upp och ber. I morgon väntar en ny dag vid vägarna och i stenbrottet.