Folket som varit troget galet kärt i en kvinna, har nu gjort som hon sjöng. Kvinnans dröm, blev Egyptens dröm – nu är den på väg att förverkligas. Oum Kalthoums dröm om frihet och självständighet firas nu på gator och torg, med enorm styrka och stolthet i den urgamla civilisationen. Oum Kalthoum, Egyptens eviga diva, sjöng ut under 60-talet sin dröm om ett Egypten som talar om sig själv. I dag gör Egypten just det.

Mubarak vädjade till folket med patriarkala värderingar och schabloner i sina tal. Han talade med avsikt patriarkens språk, maktens språk. Och han förlorade. Ingen förstod honom. Med sina ord och auktoritära gester väckte Mubarak mer avsky. Mubarak talade hårt och såg hämndlysten ut. Först smekte han med faderliga manipulativa ord, sedan visade han tänderna och hotade med våld. Egentligen spelade despoten och alla hans trogna beskyddare, på att han kan tala ”arabernas” språk! Men det kunde han inte! Egyptiska folket talade Oum Kalthoums språk! Det har de alltid gjort. Detta har maktens män inte begripit!

Oum Kalthoums ord och vädjan vann över despoten till slut!

Den unge Wael Ghonim, grät på Tahrir torget i sin mors famn, när han höll tal efter att han hade släppts från Mubaraks fängelse. Han talade sin moders språk. Han talade inte patriarkens språk, han talade kärlekens språk. Folk förstod honom. De grät med honom och ropade för despotens fall och frihetens seger.

Majoriteten av människorna i Mellanöstern talar samma språk som sina bröder och systrar i alla andra delar av världen. Ett universellt språk som grundas på universella mänskliga värderingar. Till skillnad från tidigare, har folket nu hittat varandra med hjälp av de nya sociala medierna. De isolerade människogrupperna som inte fick höras och synas, befinner sig nu för tiden i samma rum och tid, i ständig kommunikation. De upptäcker att alla talar ett och samma språk, ett globalt språk. De har hittat ett forum för att diskutera och utveckla den gemensamma längtan efter frihet, social rättvisa och jämlikhet. Dessa globala medborgare identifierar sig sällan med kvinnoförtryck, nykolonialism, krig och hat.

Med varje despot som faller, förlorar patriarkatet en bastion. Varje gång vi blir av med en despot, dör en del av det omänskliga inom oss och ”en annan värld” blir mer möjlig. Despoternas fall tvingar fram en annan bild av oss, det gränslösa globala ”vi”. Vi tvingas inte längre att se på oss själva genom despotens förminskande ögon, utan genom varandras ögon. Och just i segerns ögonblick smakar vi den ljuvliga smaken av att vara befriade ifrån manipulation. Smaken sitter kvar, sjungs från generation till generation och lever vidare. De befriade erfar med sina kroppar på djupet av den biologiska nivån, att det går att leva och andas utan överhuvuden, utan despoter, utan patriarken vare sig vid maktposition eller inom sig själva.

Varje despots fall är alla människors seger!