Kvinnorörelserna kämpade för kvinnors möjlighet att ta del i revolutionen och Irani uttrycker en besvikelse över de resultat som uppnåtts hittills. Under tidigare presidenten Hosni Mubaraks styre reserverades platser i parlamentet för kvinnor. Nu ska varje parti ha minst en kvinna med på sin lista men det finns inga regler kring var på listan. Resultatet har blivit att kvinnor hamnat längst ner och därmed att i stort sett inga kvinnor blir invalda.

Sepideh Nekomanesh från SSU, moderator i diskussionen, undrar om det inte kan komma en backlash när det gäller kvinnors rättigheter i Egypten med tanke på att Suzanne Mubarak, Hosni Mubaraks fru, framträtt som frontfigur för kvinnorättsfrågor. Irani tror att de som kämpar för kvinnors rättigheter kan anklagas för att vara Mubarak-anhängare. Kvinnor som för den kampen måste, trots att de sovit ute på Tahrir-torget under demonstrationerna, ständigt bevisa att de faktiskt är revolutionärer.

”Ni frågar efter kvinnors rätt i Egypten, men var är männens makt i Egypten?”, säger en egyptisk man ur publiken.

Så var är männens makt? Under diskussionen representeras ett så kallat allmänt perspektiv, som inte tar hänsyn till könsmaktordning, av demokratiaktivisten Ahmed Dewedar, författaren och journalisten Per Björklund samt bloggaren Mina Naguib. Sholeh Irani från Feministiskt perspektiv får bidra med en vinkling kring kvinnors situation mer specifikt.

Revolutionen inte över

Björklund, författare till Arvet efter Mubarak pekar på motsättningarna mellan val och revolution. Medan revolution står för en politisk förändring, ofta en våldsam sådan, är val något som sker i ett stabilt politiskt system. En revolution är en historisk period då den sittande regeringen förlorat makten att styra. Den går inte att definiera som en kort tid av demonstrationer. Eftersom den nuvarande konstitutionen i Egypten inte är tydligt definierad är revolutionen inte över i och med valet. En maktkamp pågår där militären inte kan styra i den utsträckning de vill och protesterna ute på gatorna fortsätter. I valarbetet har det uppstått en polarisering mellan islamister, som vill ha islam som politiskt system och sekulära, som vill minska religionens roll i styrandet av landet.

Mina Naguib tar upp problemet med att det inte finns en tydlig anti-islamistisk agenda. Det finns många allianser – kommunister, center och liberaler tillsammans mot islamister. Folk blir tvungna att, utan nyanser, välja för eller emot islam som politiskt system.

Huruvida militären kommer att lämna ifrån sig makten till en civil regering över huvud taget är också osäkert. Björklund tror att de lämnar över men att de ändå kommer att hålla kvar kontrollen ur en bakgrundsposition. Militären har ekonomisk makt och det finns stora problem med korruption. Ahmed Dewedar säger att militären egentligen hade makten redan innan Mubaraks avgång, något folk blundar för. Påståendet att Mubarak lämnade över till militären ser han därför som ett skämt.

Många oroar sig över Islamiska Brödraskapets framgångar genom Frihets- och rättvisepartiet. De består enligt Björklund främst av konservativ medelklass så hur går det med arbetares rättigheter och kraven på jämlikhet i ett land styrt av dem? Björklund tror ändå att en kommande regering blir tvungna att erkänna grundläggande fackliga rättigheter, att fackföreningarna redan lagt ner så mycket arbete och inte kommer att ge upp.

Hård kamp i motvind

För Irani är en viktigare fråga än att sia om vilka som kommer att vinna maktkampen i valet den att konservativa makter kommer att skriva konstitutionen. Det påverkar människor mycket även på kort sikt. Om grundläggande rättigheter inte blir tillgodosedda för människor i allmänhet stärks motståndet mot revolutionen. Björklund påtalar militärens sätt att skuldbelägga demonstranter för de ekonomiska problem som uppstår, en strategi för att kväva protesterna. Egentligen är det militärernas våld mot demonstranterna som skrämmer iväg turister och försämrar ekonomin.

En helhetsbild där människor med olika problem och bakgrunder kämpar hårt i motvind för att uppnå rättvisa träder fram. Att kvinnors situation särskilt måste uttalas i ett ojämställt samhälle, för att inte suddas ut ur helheten och göra den halv, framstår som tydligt. Irani framhåller att om revolutionens krav på rättvisa och frihet inte kommer att gälla för kvinnor likaväl som för män är det ett problem som rör allmänna demokratiska rättigheter, inte ett specifikt kvinnoproblem.