Jag känner en kvinna som dansar tango. Så fort hon får tillfälle åker hon till ett ställe där det dansas tango och dansar tango. Jag vet inte om hon tittar på ”Let´s dance”. Det jag vet är att hon så ofta som möjligt tar sig till den för ändamålet avsedda lokalen och dansar tango. Hon gör det själv. Ingen gör det åt henne.

Det skrev författaren Bodil Malmsten i början av veckan i en text i DN utifrån den franska pamfletten ”Indignez-vouz”, som drar en lans mot likgiltigheten och passiviteten inför ”marknadens tyranni”, direktörsbonusar och budgetnedskärningar som hotar välfärdsstaten. Det är en inspirerande text som bland annat sätter fingret på att det kan vara lättare att svänga sig med stora ord mot marknadens tyranni än att själv hitta en form för motstånd mot den privatisering av det lokala Apoteket som redan ägt rum och som gjort det betydligt svårare att få tag på mediciner som är dyra att ha i lager. Slutsatsen är att det avgörande inte är hur motståndet formeras, utan att det sker: Att vi tillåter oss att bli indignerade – inte passiviserade.

Malmsten resonerar om hur en titel som Indignez-vouz bäst översätts till svenska: Var upprörd, låt er uppröras? Låt vreden visa sig? Låt den arge komma fram?

Jag förvånas över att hon inte landar i det gamla feministiska slagordet Elda under din vrede, för det är ju vad det faktiskt handlar om.

I en tid där Facebook kan ge den ensamme en illusion av social gemenskap och de hundratals tv-kanalerna erbjuder underhållning dygnet runt, är kanske slagord för att ens resa sig upp ur soffan nödvändiga. Samtidigt känns de för en luttrad aktivist något uppgivna. Jag menar, det är visserligen inte ointressant att göra motstånd, men betydligt intressantare är naturligtvis innehållet i motståndet, vad det vänder sig mot, varför och vad det vill sätta i stället.

I kvinnorörelsen har vi, med rätta, länge stridit för kvinnors rätt till arbete och självständig försörjning. Vi påtalar enträget att kvinnors arbete är mer osäkra, deltidsarbeten och med lägre lön. Denna kamp har gjort och gör fortfarande avtryck, den bidrar till en pågående förändring där kvinnors lönearbete ökar, männens uttag av föräldraledighet ökar i någon mån och fackföreningsrörelsen har tvingats inse att låglönesatsningar inte räcker för att komma till rätta med kvinnors lägre löner och infört jämställdhetspotter som visat sig ge resultat. Helt nyligen gick till och med statsminister Fredrik Reinfeldt ut och påtalade vikten av att fler kvinnor får tillgång till heltidsarbete.
Men låt oss stanna upp där. Låt oss lyfta blicken över svenska kvinnors ekonomiska status i förhållande till svenska män och se frågan om arbete och lön i ett större perspektiv.

De pågående översvämningarna i Australien är det just nu mest uppmärksammade exemplet på allvaret i klimatförändringarna. Exemplen är inte disparata, de utgör ett mönster som beror på att jorden blir allt varmare, 2010 blev det varmaste året sedan mätningarna startade för 130 år sedan. Och den globala uppvärmningen är nära förknippad med ekonomins storlek. Det var inte regeringens miljöbilspremie som åstadkom en tillfällig utsläppsminskning 2008 och 2009 – utan lågkonjunkturen. När nu världen återhämtar sig från den akuta ekonomiska krisen får den ekologiska krisen förnyad kraft. Försäljningen av bilar och utlandssemestrar ökar, för rent ekonomiskt är det många som har råd. Samtidigt vet vi att klimatet inte har råd med detta, allra minst ur ett globalt jämlikhetsperspektiv.

Visst ska vi uppröras över det faktum att kvinnor i Sverige får 92 kronor för varje hundralapp en man tjänar. Visst ska vi bli indignerade! Men det räcker inte.
Låt oss elda under vår vrede över hur framför allt fattiga kvinnor drabbas av klimatförändringarna och när vi nu går in i en ny avtalsrörelse utforma våra politiska strategier därefter: Vi vill ha sex, vi vill ha sex, vi vill ha sex timmars arbetsdag!