Jag minns min första dagbok. Jag och min mamma köpte den en lördagseftermiddag i det nu stängda köpcentret Domus pappershandel i Luleå, för att sedan i sedvanlig ordning fika tillsammans i det alltför stora, opersonliga och slamriga kaféet som återfanns på köpcentrets andra våning. Jag var i åttaårsåldern. Kanske något yngre, kanske något äldre. I vilket fall hade det av någon anledning bestämts att det nu var dags för mig att börja skriva dagbok. Dagboken hade ett omslag med en typiskt flickaktig design, en sådan som återfinns i den där lådan på vinden som är fullproppad med barndomens reliker. Den var i färgerna rosa och lila och prydd med hjärtan i olika storlekar. Och givetvis medföljde ett litet hänglås, även detta hjärtformat.

Jag tänker ibland på denna dagbok, på vad dess inträde i mitt liv innebar. För många symboliserar dagboksskrivandet en möjlig flykt från världen. Skrivandet begrips i termer av en motståndshandling, som skapandet av en egen sfär, ett eget rum. För mig var det helt annorlunda. Dagbokens inträde innebar på något vis början på mitt utträde ur världen, en värld som jag knappt ens börjat delta i. Dagbokens utformning, med dess hjärtan och lås, signalerade tydligt vad som förväntandes av mig. Från och med nu var det inte mitt handlande, mina lekar eller min interaktion med andra som var det primära. Istället uppmanades jag att kultivera min innersta sfär, en sfär som – av det hjärtklädda fodralet att döma – antogs vara strikt bestämt av amorösa grubblerier. Jag började skriva, till en början ganska fumligt, utan att riktigt veta med vad det var tänkt att jag skulle fylla dagbokens tomma blad. Men jag lärde mig snabbt, och bara efter några veckor var sidorna fyllda med kärleksförklaringar och mitt kärleksobjekts namn i olika storlekar, kulörer och former.

Jag kan inte annat än förstå denna händelse i termer av en process att försöka omvandla den lilla flickan till en kvinna genom att tydligt utstaka gränserna för den kvinnliga rösten. Detta imperativ – skriv dig själv! – handlar med andra ord inte på ett självklart vis om att ge flickan medel för att kunna uttrycka sig. Kanske rör det sig snarare om att begränsa hennes röst genom en avväpnande singularisering, då flickan ägnar sig åt sig själv snarare än sin omvärld, som i hennes ögon kommer att förstås som futil och oviktig i relation till det egna stormiga känslolivet. Skrivandet blir således inte en självklar frigörelsehandling utan istället blir detta skrivande, denna écriture de soi som Michel Foucault studerar närmare i Dits et écrits, en form av kontroll och disciplinering utövad av det skrivande subjektet självt.

Med utgångspunkt i en sådan förståelse kan flickans dagboksskrivande i många fall sägas symbolisera en stängning, snarare än en öppning. Men inte bara från ett teoretiskt skrivande, utan även från ett skönlitterärt språk då detta som skrivs i dagboken inte är tänkt som en kommunicerbar text. Som den franska feministen och författaren Helene Cixous konstaterar i sin text Le Rire de la Méduse är kvinnligt skrivande ofta förknippat med en känsla av skam. Den djupa skammen över den egna texten, över att överhuvudtaget ha skrivit något som inte endast är tänkt att ligga där i skrivbordslådan, skyddat från omvärlden genom dagbokens hänglås. En kvinna skriver, men låter sedan texten ligga oläst i skrivbordslådan, på samma vis som hennes dagbok. För vem skulle intressera sig för att läsa dessa ”fåniga”, ”alltför personliga” texter, som hör barndomen till. Det skulle inte vara förvånande om denna direkta association mellan skrivakten och en intim, icke – representabel, sfär som gör att kvinnor som skriver på andra sidor än den undangömda dagbokens blad oftast väljer att producera teoretiska texter framför skönlitterära. Här kan hon gömma sig, undfly skammen och det ”pinsamt” personliga, flickans fånigheter, genom begreppens distanserande karaktär.

Det tidiga kravet på skrivandet av det egna jaget skulle, ironiskt nog, kunna sägas ha kommit att beröva kvinnan ett språk att förmedla sig själv till andra, då hennes skrift redan från början bestäms som något som inte ska förmedlas. I sin dagbok skriver flickan fram ”sig själv”, samtidigt som hennes möjligheter att agera och förmedla sig själv utanför denna slutna sfär begränsas. Således skyddar det hjärtformade låset inte enbart flickans dyra hemligheter från nyfikna syskon, utan kan också förstås tjäna syftet att stänga in själva författarinnan av dessa hemligheter. Flickans dagboksskrivande kan således, som social och kulturellt praktik, delvis förstås i termer av skapandet av en kvinnlig språklöshet.