Förra veckan var det repris på programmet och efter att återigen ha tittat på det, blir det ännu tydligare hur mediernas intresse för Hedman som idrottsstjärna flyttar fokus från hans brott som möjliggör utnyttjande av kvinnor som sexslavar och därmed också blir en bricka i allvarlig brottslighet.

Slutkund i människohandel

Av hovrättens dom framgår att Hedman är slutkunden i en lång kedja av aktörer i människohandel. Detta är något som de svenska medierna hittills varit förbluffande tysta om. Att dessa kvinnor som säljs som varor inte har annat värde än som sexslavar åt de människor som köper och säljer dem, är inget nytt. Men att de dessutom är ickemänniskor inför medierna är rent ut sagt bedrövligt.

I stället läggs fokus på i det här fallet en ”kändis” på bekostnad av att belysa internationell och kränkande brottslighet. Unga flickor och kvinnor blir lurade till andra länder och sålda som sexslavar till män vars enda mål är att stoppa kuken i dem, för att sedan gå vidare med sina liv som om inget hade hänt. Vad som händer med kvinnorna därefter bryr sig ingen om. De tillåts inte ens möjligheten att kallas för offer.

Okunniga journalister

Så som ”affären Hedman” har behandlats hittills i medierna finns starka skäl att ifrågasätta inblandade journalisters grundläggande kunskaper om brott mot mänskligheten och alla människors lika värde. Det ska inte vara tillåtet att under en intervju, för en dömd sexköpare som i detta fall är Magnus Hedman, komma undan så billigt som att säga ”jag är här hos dig nu för att lätta mitt hjärta, gå vidare med livet”.

Där hade det kanske varit på sin plats med en simpel följdfråga om hur han tror att kvinnan han hade sex med ska gå ”vidare?”. Hon som i samma dom framstår som en av dessa kvinnor som blivit sålda till män som han själv. Trots att han efter att ha blivit dömd nekar till sexköp så framkommer det klart och tydligt att hon har blivit såld.

Nä, i stället för att belysa kvinnan som en levande människa fortsätter daltandet, med brottslingen Magnus Hedman.

Överseende med brottsligheten

Prostitutionsverksamheten som den kvinna som hade ”lyckan” att få ha samlag med Hedman ingår i var enlig Hovrätten väl organiserad och planlagd. Det framgår inte minst av ”uthyrningen av lägenheter att bedriva verksamheten i och den omständigheten att det inför varje flickas ankomst funnits en fungerande organisation för annonsering samt den omständigheten att de också kommit i arbete snabbt efter ankomsten hit.”

Genom att inte belysa omständigheterna gällande människohandel anser jag att medierna i dessa fall bidrar till att förminska själva innebörden av ekobrottet trafficking.

Den svenska sexköparen är ofta en välutbildad man med arbete och familj. Handelsvarorna, det vill säga kvinnorna är däremot lågutbildade och fattiga. De vill komma bort från den misär de lever i och enligt Brottsförebyggande rådets (BRÅ) rapport om sexuell människohandel har deras liv präglats av flera besvikelser, motgångar och trauman. Deras förhoppning är att komma till exempelvis Sverige, ett land med bättre förutsättningar, där de kan skapa sig en möjlighet att tjäna pengar.

I stället hamnar de i famnarna på människor som är beredda att gå över lik för att tjäna pengar och människor som är beredda på att skapa lik för att få sina behov av sex tillfredsställda. Skit samma vad kvinna tycker. Ett stönande kreatur, som frivilligt ber om att bli påsatt måste väl ändå gilla mig? Det ansåg i alla fall Magnus Hedman under Malou von Sivers intervju.

Mitt i sagan om hans sorgliga liv som helt har raserats efter domen klämmer han lite lojt fram ”jag uppfattar det som att det uppstod tycke mellan oss”. Den förre landslagsmålvaktens självförtroende är åtminstone vid god vigör.

Drömmar blir mardrömmar

Hur mycket medierna och sexköparna än vill blunda för fakta, så är faktiskt dessa kvinnor tänkande, kännande och tyckande varelser. De har haft drömmar i livet som vem som helst. Och jag tror tyvärr inte att deras drömmar någonsin varit i närheten av att hamna i ett främmande land, inte kunna språket, bli inlåsta i sjabbiga rum för att sedan sära på benen för okända mäns odörer och kukar. Och inte veta om de kommer levande därifrån. För att sedan ta sig an, nästa och nästa.

Om inte medierna börjar ta sitt ansvar och benämner kvinnorna för vad de faktiskt är – människor – så kommer deras rättigheter som individer aldrig att komma fram. De förblir sexslavar. Och sist men inte minst också benämna såna som Magnus Hedman med det de faktiskt är, kort och gott, en pappa, en man, en simpel torsk.