Nyligen släpptes utredningen som Sveriges Makalösa Föräldrar gått och väntat så länge på; SOU 2011:51 med BRIS generalsekreterare Göran Harnesk som utredare.

Utredningen tar sin utgångspunkt i barnets rättigheter, en inställning som vi till fullo stöttar. Resultatet har blivit två viktiga slutsatser – dels att växelvis boende gynnar barnet mest när det gäller att skapa eller upprätthålla föräldrars aktiva ansvarstagande, dels att ekonomin (särskilt för särlevande föräldrar med låg inkomst) är det mest känsliga området att komma överens om.

Ovanstående slutsatser delar vi, men kan inte riktigt förstå varför utredningen föreslår att underhållsstödet ska tidsbegränsas? Underhållsbidrag är helt klart att föredra, då det oftast ger ett bättre ekonomiskt utrymme och ger grund för en dialog mellan de särlevande föräldrarna. På samma sätt som ett jämställt föräldraskap alltid är att föredra.

Samtidigt får vi inte glömma bort att det finns en rätt stor grupp boföräldrar som inte får något underhållsstöd alls. Enligt Försäkringskassans rapport från i år gäller det var tionde barn. Om detta står ingenting i utredningen.

Bakom denna siffra finns ofta en boförälder (enligt Försäkringskassan övervägande mammor) som inte vill förstöra det sköra umgänge som ändå finns mellan umgängesföräldern och barnet. Och det är inte helt långsökt att anta att en del av dessa boföräldrar väljer att inte ”bråka om pengar” på grund av hot om våld, trots att de själva lever rätt knapert.

Cirka en halv miljon barn har särlevande föräldrar. Om hälften av dem som inte får något understöd alls låter bli att söka på grund av rädsla, kan det röra sig om cirka 50 000 barn som varken får underhållsbidrag eller underhållsstöd.

Vi vet alltså inte hur många av dessa barn som har föräldrar som av rädsla väljer att inte begära underhållsstöd. Däremot vet vi genom Brottsförebyggande rådet, BRÅ, att cirka 27 000 kvinnor år 2010 anmälde någon för misshandel. Den absolut största majoriteten av dessa kvinnor misshandlas av sin partner eller före detta partner. En inte helt vild gissning är att det finns ett samband här. Att den som varit utsatt för våld eller hot om våld och blivit fri sedan väljer att göra så litet väsen av sig som möjligt, för att äntligen kunna få vara ifred.

Om denna grupp står ingenting i utredningen, och det saknar jag. Jag saknar också beskrivningen av underhållsstöd som möjlighet till en neutral zon, där Försäkringskassan går in som myndighet mellan en boförälder och en umgängesförälder.

I situationer där boföräldrar av rädsla för hot och våld är beredda att helt undvara underhållsstöd önskar jag att det fanns en chans att för en tidsbegränsad period kunna få ett underhållsstöd som inte per automatik leder till en ekonomisk utredning av umgängesföräldern.

Jag önskar också att utredningen haft perspektivet att just en neutral myndighet kan vara det bästa även när det inte finns hot om våld mellan de särlevande föräldrarna, men väl ilskna, frustrerade och sorgsna känslor efter en separation. Eftersom ekonomin är ett så känsligt område kan möjligheten att slippa diskutera ett underhållsbidrag vara en möjlighet för de särlevande föräldrarna att få bearbeta sina känslor.

I utredningen finns inget uttalat stöd för boföräldrar som lever skrämda till tystnad, och heller ingenting om de fruktansvärda känslor som kan finnas inom en efter en separation, och som på något sätt behöver bearbetas.

Däremot står det tydligt formulerat att det är viktigt att ”lyfta fram pappans roll”, och något mindre tydligt formulerat att få ”boföräldern att ge umgängesföräldern det jämställda ansvaret”. Självklart är det viktigt, men ingenstans står det att det är precis lika viktigt att ge stöd i de situationer då det handlar om att boföräldern försöker få umgängesföräldern att axla sitt ansvar; både det sociala och det ekonomiska ansvaret.

Och ingenstans något om de inte helt ovanliga situationer då båda föräldrarna behöver sluta bete sig som barn och axla sitt respektive ansvar för barnet. Det gör mig en aning besviken. Utredningen har så tydligt haft ett fokus och en målgrupp. Det är gruppen boföräldrar, läs mammor, som vägrar ge umgängesföräldrarna, läs papporna, deras fulla ansvar som föräldrar.

För just denna grupp är det bra förslag utredningen lagt fram; delat barnbidrag, delat bostadsbidrag på nya grunder, delat vårdnadsbidrag. För många föräldrar bidrar säkert detta till mer jämställda föräldraskap, sådana som gynnar våra barn. Men för de föräldrar som har mycket lång väg kvar till ett jämställt föräldraskap är dessa förslag inte särskilt effektiva.

När utgångspunkten inte är en orädd och icke hotad mamma som av olika skäl vägrar låta pappan vara en jämställd förälder hade ett bättre utbyggt underhållsstöd varit en bättre väg. Med utredningens förslag går de boföräldrar som lever i rädsla dessutom miste om halva barnbidraget, som i dessa fall med all sannolikhet inte går till barnet. För de föräldrarna hade kanske också en familjerätt med mer att säga till om eller en nästintill kostnadsfri familjerådgivning varit utmärkta lösningar.

På samma sätt som samhället ska arbeta aktivt med att hjälpa barn som ser sin ena förälder misshandlas av den andra föräldern, måste samhället aktivt fortsätta att stötta barnen efter det att relationen är avslutad.