”Flera medier har blivit bättre på såväl könsbalansen som det feministiska perspektivet. Inte så att det går att tala om en trend, men däremot punktinsatser både här och där och kanske främst just inom sportvärlden. Vi tror att vi har spelat en roll i detta.” Det skriver Feministiskt Perspektivs chefredaktör Anna-Klara Bratt i en sammanfattning av året som gick.
När vi hade årets sista redaktionsmöte i måndags utlovade jag att summera året på chefredaktörers vis: ” Vi tackar för bla, bla, bla… Jag har skrivit massor av såna texter”, sa jag och tyckte att vi kunde gå vidare med mötet.
”Ja, men du har aldrig skrivit den här!”, sa vår skarpa ekonomiredaktör Karin Råghall. Och det är verkligen sant. Jag har aldrig tidigare sluppit ursäkta, förklara eller till och med försvara varför det ska läggas ett feministiskt perspektiv på allt. Att arbeta med Feministiskt Perspektiv har varit något helt annat än det jag har gjort tidigare och det tror jag gäller alla som varit inblandade. Och vi är många.
Över 800 medarbetare finns registrerade i vårt register – inte sällan som både prenumeranter och skribenter eller fotografer – de flesta med det gemensamt att de är feminister och har satsat tid och arbete utan att veta om det skulle generera någon lön att tala om.
Feministiskt Perspektiv är en tidning av och för feminister, ändå har det varit slående hur många oskrivna nyheter det finns vid sidan av den stora fåran. Vi har knappt hunnit bevaka hälften av det vi velat skriva om. Ändå har vi publicerat flera hundra spaltmeter mer text än det som krävs för att erhålla presstöd.
Årets sista utgåva är ett dubbelnummer. Därför är det fullmatat med både nyheter och vad vi kallat helgläsning. Under hashtagen #helg kan du läsa mer tidlösa funderingar och reflexioner. Om jul, konsumtion eller vård, och hur några av våra medarbetare och läsare summerar 2011: ett spann mellan haveri och stiltje. Men också revolution och heta debatter.
2011 är naturligtvis den arabiska vårens, vilken tog många i västvärldens medier på sängen. Även för oss som nystartad tidning blev den hastiga utvecklingen i Mena-länderna en utmaning. Men till skillnad från de flesta andra tidningar hade vi mångåriga kontaktvägar i området inom redaktionen: kvinnorörelsens.
Därför hade vi också världens första internationella intervju med författaren Nawal El Sadaawi när upproren startade på gatorna i Egypten. Sholeh Iranis intervju översattes till både engelska och spanska. Den är fortfarande en av våra mest spridda och lästa texter.
Här hemma är det avslöjandena om regeringens bristande jämställdhetspolitik som har haft genomslag. Kristdemokraternas ovilja att att sprida rapporten som avslöjade fiaskot med vårdnadsbidraget men också regeringens ”diskreta” nedprioritering av jämställdhetsmålen.
Och så har vi debatterna varav den absolut längsta handlade om moderskap och feminism. Initierade av dagens många möjligheter att skaffa barn och Kajsa Ekis Ekmans genomarbetade bok om frågan ville den aldrig ta slut – och än är inte sista ordet sagt. Frågan är stor och borde engagera fler än feminister och kristdemokrater.
Och betydligt fler läsare har också engagerat sig i debatterna som rör sport och scum. Turteaterns uppsättning av Valeri Solanas SCUM-manifest pågår fortfarande och redan i första numret nästa år kommer vi att återvända till den med en stor intervju med regissören och skådespelerskan Andrea Edwards. Om hur tillvaron förändrats för henne sedan uppsättningen på den lilla teatern i Kärrtorp blev rikskänd.
Sportdebatten har i huvudsak ägt rum utanför våra spalter. Två debattartiklar i Aftonbladet av Ida Ali Lindqvist genererade fler kommentarer än något annat under hela året. Många av dem kom senare att plockas bort då Aftonbladet tillsammans med flera andra tidningar äntligen beslutade sig för att göra något åt sina oredigerade kommentatorsfält efter terrordåden i Norge.
Ett brev dröjer sig kvar i våra minnen: Det handskrivna, anonyma, hatiska, sexistiska och rasistiska brev som landade på redaktionen då Ida Ali Lindqvist haft synpunkter på en sportkommentators insats vid fotbolls-vm. Vi läste det tillsammans och tittade på de noggrant utklippta porrbilderna. Att våld är ett område med så kallat manligt tolkningsföreträde är allmänt känt, men vilka reaktioner det väcker när kvinnor kommenterar sport är något alldeles extra.
Vi kommer att återkomma till det nästa år: hatet och hoten. Det är ett tråkigt jobb men någon måste göra det och hittills har ingen verkat bry sig om det. Sannerligen inte polisen och inte heller de som vanligtvis rycker ut till högtidligt försvar av det fria ordet.
Däremot är vi ense om att flera medier blivit bättre på såväl könsbalansen som det feministiska perspektivet. Inte så att det gå att tala om en trend, men däremot punktinsatser både här och där och kanske främst just inom sportvärlden. Vi tror att vi har spelat en roll i detta.
Nu tar vi några veckors helglov och är tillbaka med nummer 1-2 fredagen den 13 januari. Under tiden kommer vi att försöka kartlägga #micromachismos med hjälp av twitter. Vilken tid kan vara bättre att göra det på än under julen?
Och tack, alla som varit med i år! Medarbetare, prenumeranter, läsare och annonsörer. Tack! Tillsammans har vi lagt ett feministiskt perspektiv på 2011. Nu fortsätter vi med 2012 – lite vassare, lite bättre och lika viktiga!
