Natten till 1 juni 2010 bordade den israeliska militären Freedom Flotillia vars mål var att nå hamnen i Gaza. Ship To Gaza Sverige var en del av denna flotta som tillsammans med Ship To Gaza Grekland ägde båten Sofia. Överläkaren Victoria Strand, 59 var en av Sofias cirka 30 passagerare.

– Jag blev väldigt upprörd över Israels militära överfall i slutet av 2008. Vetskapen om att hälften av Gazas befolkning på 1.5 miljoner är under 16 år. Ja då förstår man ju hur många barn och kvinnor som drabbades under de här dagarna. Detta utan någon som helst möjlighet till skydd, säger Victoria Strand som mellan lunchens soppskedar tar sig tid att träffa Feministiskt Perspektiv.

Hon betonar också att detta överfall var extra ordinärt på grund av att Israel varken öppnade några läger eller korridorer för civilbefolkningen att ta skydd.

– Det brukar man faktiskt göra i sådana situationer. Man öppnar en flyktväg för människor som vill komma undan striderna. Men det gjordes inte denna gång. Så ettusen fyrahundra människor förlorade livet varav fyrahundra av dessa var barn. Man straffar en hel civilbefolkning och på andra sidan dör nio personer. Detta kunde jag bara inte acceptera.

Tillsammans med några vänner började de diskutera om det gick att följa upp detta utifrån ett folkrättsligt perspektiv. De träffades och tillsammans skrev de en Appell som de kallade ”Appell Gaza”. En dag blev hon kontaktad av religionshistorikern Mattias Gardell från Ship To Gaza som berättade om projektet.

– Jag tyckte detta var genialt. En gräsrotsrörelse där människor oavsett tro, icketro, med ett politiskt eller humanitärt syfte som tillsammans går ihop för en gemensam solidarisk aktion. Jag frågade om de behövde en läkare på båten? Svaret var ja.

När Victoria Strand fick beskedet om att hon var välkommen på båten blev allt helt plötsligt så konkret. Hon funderade fram och tillbaka. På natten drömde hon att båten sänktes och att hon själv höll på att drunkna. När hon berättar det skrattar hon till men tillägger snabbt att drömmen var väldigt obehaglig.

– Jag hade någon sorts överläggning med mig själv. Jag skulle lämna min familj och inte veta när jag skulle komma tillbaka. Jag hade ingen aning hur israelerna tänkte agera. Men för mig var detta en yttring utav en väldigt konkret form av solidaritet, säger hon och tar en sked soppa.

Victorias starka vilja vann över rädslan och tvekan. Hon skulle med. På frågan om hon såg några risker med aktionen säger hon att hon gjorde en riskbedömning.

– Sannolikheten att de skulle använda grovt våld var så liten. Det vore osmart och helt internationellt befängt . Att de skulle stoppa oss var det ingen tvekan om. Kanske ställa sig i vägen, eller hindra båten att röra sig. Men jag hade fel.

Väl på båten innan flottan styrde kurs mot Gaza är för Victoria ett betydande minne. Nu skulle Victoria Strand gemensamt med de andra visa den palestinska befolkningen att de inte var ensamma. Med gnistrande ögon och stark inlevelse berättar hon om stunden innan flottan begav sig.

– Så var vi där, söder om Cypern. Bara vi och medelhavet. Vi ställde upp oss i denna konvoj. Med de tre lastbåtarna i bredd. Grekiska gubbar med röda hängslen och stor mage. Unga aktivisttjejer med ringar och fjädrar, ihop med ett enda mål. Så konkret. Nu skulle vi bryta blockaden.

På natten attackerade israeliska militären den turiska båten Mavi Marmara. Victoria och de andra hörde skottlossning och skrik. Sedan kom en helikopter och attackerade både nerifrån och uppifrån. De såg rökgranater och hörde skott. Sedan satte Mavi Marmara kurs mot den israeliska staden Ashdod. Därefter var det Sofias tur att bli omringad.

– De sa att om vi inte vände skulle de skjuta. Vi fortsatte. Sedan omringade de oss från båda sidor och klättrade upp på båten. Det sköt med gummikulor och elpistoler på de som stod i vägen. Ledaren för de grekiska aktivisterna ropade ”Ni är pirater, vi greker har seglat på medelhavet i 4000 år. Ni har inget här att göra. Ni begår krigsbrott.

Var du aldrig rädd?

Svaret kommer blixtsnabbt.

– Jag hade min uppgift och var fokuserad. Jag tänkte ”undra vad här unga soldaterna både tjejerna och killarna tänker? Många av oss på båten kunde ju varit deras föräldrar och nästan ännu mer. De har säkert fått höra att vi var jätte farliga terrorister.” Kanske kunde detta väcka någon tanke hos de unga soldaterna? Någonstans tycker jag att det är viktigt att ha någon sorts förtroende till människors förmåga att kunna tänka och ändra sig.
Efter ett dygn i fångenskap i Ashdod sattes Victoria och två andra av de svenska aktivisterna på flyget hem till Sverige. Och det var först på flygplanet som hon fick veta att israelerna hade dödat nio personer på Mavi Marmara.

– Det var fruktansvärt att få höra detta. Jag kunde knappt tro det var sant. Men tyvärr, säger hon och fäller ner blicken.

Natten till den 1 juni 2011 har det gått ett år sedan Freedom Flotillia bordades av den israeliska militären. Men trots detta träder Freedom Flotillia nummer två i kraft i slutet på juni denna sommar. Då är tanken att fjorton båtar kommer att avgå mot Gaza. Ship to Gaza ska återigen bege sig iväg för att bryta blockaden och Victoria Strand är öppen för att åka ännu en gång.

– Finns det plats och behov då åker jag. Jag anser att det är väldigt lite som har förändrats sedan sist. Ingenting var gäller människornas fria rörlighet, möjligheten till sjukvård i östra Jerusalem på de stora sjukhusen har förändrats. Ingenting gällande rätten att få hälsa på sina släktingar på Västbanken eller vise versa. Heller ingenting om att man får åka ut mer än tre sjömil för att fiska och försörja sig. Ingenting för att underlätta en fungerande infrastruktur. 90 procent av varför vi åkte förra gången finns kvar. Därför anser jag att man ska åka.

Öppningen från Egypten som träder i kraft på lördag, vad innebär detta för Ship to Gaza?

– Det är bra att de öppnar gränsen, men det är ju den andra gränsen som ska vara öppen. Israel ska överhuvudtaget inte blockera Gaza, deras hamn och fiske. De har inget där att göra. Det ska vara en fri rörlighet av varor och för människor.

Hur ser du på Israelernas eventuella kommande agerande?

Victoria Strand tar sista skeden soppa och funderar ett tag innan hon svarar.

– Jag vet inte. Sist försökte jag mig på ett logiskt resonemang. Och jag lyckades inte förutsäga det som skedde. Kommer militären att bestämma kommer vi att bli bemötta på samma sätt som sist. De smartaste israelerna nu kan göra för att detta överhuvudtaget inte ska bli ännu ett världsomfattande misslyckande för deras del är att låta oss passera. Men det återstår att se.