Sarah Moon tycker inte om elektriskt ljus och använder aldrig blixt. Istället arbetar hon med extremt långa exponeringstider. Resultatet blir en suddighet, en gäckande oskärpa som för in ett osäkerhetsmoment i hennes genomkomponerade bilder. Det där avståndet är något Sarah Moon eftersträvar, berättar hon på en förhandsvisning av 12345 på Fotografiska museet.

Moon vill skapa en transportsträcka mellan vad som syns och känslorna det väcker. Därför arbetar hon sällan i färg, tilltalet blir för direkt, för uppenbart. Det är det obestämda hon vill förmedla, berättar hon, en osäkerhet kring vad som är verkligt och vad som är illusion, vad som är äkta och vad som är konstgjort. Lever djuret på bilden eller är det uppstoppat? Är det en objektifierad kvinna på bilden eller är det en trädocka, ett objekt, som förmänskligats, förkvinnligats?

Att se 12345 påminner mig mycket om det där tillståndet av halvvaka när jag ligger kvar i sängen och försöker få fatt i fragmenten av en hastigt undflyende dröm. Fotografierna är hängda i sekvenser, enligt konstnären sammanhållna av associationer snarare än uttalade teman. Och de bara vagt anade sambanden mellan dem ger intryck av att bilderna rör sig och flimrar, glider förbi i en strid ström, ut och in i varandra, alla lika märkvärdigt avlägsna och ogripbara oavsett om det är närbilder, landskap, omsorgsfullt iscensatta modeller eller döda ting.

Precis som i de halvt bortglömda drömbilderna inger de samma lika lockande som frustrerande känsla av angelägenhet. Känslan av att de rymmer något oerhört viktigt, något alldeles avgörande om de bara ville öppna sig och bli begripliga. Att om jag bara lyckas få fatt i dem ska avslöja en sanning om något, en sanning om – mig.

Men bilderna glider undan, förblir stängda. Bevarar sina hemligheter, maskerade bakom kompositionens perfektion. Bakom den utsökta gråskalan och konturernas suddighet. Förblir gåtor vars lösning gått för alltid förlorad och bara lämnat aningarna kvar.

Det är ganska enastående.