Den här texten skrev jag i slutet av förra året. Då visste jag att Eva Moberg hade drabbats av en svår cancer, men hoppades liksom hon själv att hon skulle bli frisk igen. Så blev det inte. I söndags dog hon i sitt hem.

I en bok om sjuttiotalets kvinnorörelse, Tusen systrar ställde krav, ger ett femtiotal kvinnor och två män tillsammans en kalejdoskopisk bild av en oerhört vital och kreativ tid i svensk nutidshistoria, och i deras – och min egen – personliga historia.

Gång på gång dyker Eva Mobergs namn upp. Det är intressant eftersom hon faktiskt inte deltog i det som då var ”den nya kvinnorörelsen”, med dess socialistiska förtecken. Ändå fanns hon med som inspiratör genom det hon skrivit, framför allt Kvinnans villkorliga frigivning.

Själv läste jag på sextiotalet allt som kunde stödja mig i min kamp för att slippa vara hemmafru. I dag är det svårt att förstå hur ett samhälle som det svenska, där unga kvinnor uppmuntrades att utbilda sig, samtidigt kunde göra det praktiskt taget omöjligt för dem att utnyttja sin utbildning om de även ville ha barn.

En fatal kombination av sambeskattning, höga marginalskatter och avsaknad av daghem gjorde det extremt olönsamt för gifta mödrar att förvärvsarbeta. Trots att jag själv arbetade heltid i ett akademikeryrke skulle min familj ha haft mer pengar om jag stannat hemma.

Vilket jag lyckligtvis inte gjorde, och i det valet hade jag stöd av Eva Mobergs suveränt logiska formuleringar. När jag nu skriver detta minns jag också vilken hatkampanj hon utsattes för. ”Enligt min mening måste äktenskapets möjligheter som försörjningsinrättning helt utplånas” – en sådan formulering retade upp en drös av reaktionärer från alla politiska läger.

I det fallet gav Evas texter mig stöd i det jag redan var övertygad om. Senare påverkade hon mig i en annan fråga, den om kärnkraften. Det var Evas artiklar, i Vi och senare i DN, som övertygade mig om att kärnkraften är en farlig och omöjlig icke-lösning på ett reellt problem.

Det är sannare än någonsin i dag, men motståndet har malts ner av en stark propagandaapparat, där numera både DN och den gamla kärnkraftsmotståndaren Centerpartiet ingår. Som Eva formulerar det i en färsk artikel: ”Mottot ´kärnkraft för klimatets skull´ kan gå till historien som ett rekord i skärande ironi.” (HD 29/9 2010).

Mina kontakter med Eva skedde alltså länge bara genom det hon skrev. Jag älskar hennes sätt att skriva: glasklar logik parad med patos och subtil ironi. Försök hitta den kombinationen hos någon av dagens skribenter! För mig var hon en idol och förebild, inte någon jag räknade med att lära känna personligen.

Hur blev vi då vänner? Jag tror det måste ha varit via Birgitta Hambraeus, som inbjöd en grupp människor till en brainstorminghelg i sitt dåvarande hem i Orsa. Birgitta åter hade jag lärt känna när jag intervjuat henne om just kärnkraften, där hon ju vid sidan av Eva var en av de viktiga väckarklockorna.

När var detta? 1980, tror jag. Under något av de följande åren uppstod vandrarklubben, på Evas initiativ. En förträfflig idé som jag försökt sprida i andra sammanhang. Deltagarna träffas hos den eller dem som ansvarar för dagens vandring, och efter vandringen vankas soppmiddag hemma hos arrangören.

Det är en närmast idealisk kombination: vi har lärt känna olika delar av Storstockholm, fått motion och frisk luft och ibland lite kulturhistorisk information om de platser vi vandrat igenom, vi har pratat med varandra två och två eller i mindre grupper under vandringen – och sen vankas god mat och vin och livliga diskussioner i hela gruppen runt matbordet. Med åren har det, som min man säger, ”blivit mindre och mindre vandring och mer och mer mat”, men det gör inte idén sämre.

Under de här åren har jag lärt känna Eva personligen, människan bakom den officiella bilden, och jag är fortfarande lika imponerad av hennes klokhet och integritet. Häromåret hamnade Eva och jag på samma sida i en konflikt där en del av våra vänner tog ställning för den andra sidan.

Det handlade om en förgiftad och egentligen obegriplig konflikt inom organisationen Ordfront, något som tyvärr aldrig retts ut ordentligt utan ligger som en osmält klump och gör att jag fortfarande har svårt att förlåta dem som av okunnighet eller opportunism valde att ställa sig på den vinnande sidan.

Den gången var det en sådan lättnad att Eva tänkte som jag, för man kan bli väldigt ensam om inte bara det samlade etablissemanget utan även en del av ens vänner ställer sig på ”fiendens” sida och inte ens bryr sig om att granska vad som är sant och rätt.

Jag beundrade Eva innan jag kände henne annat än som skribent, och jag beundrar henne fortfarande, trettio år efter att jag lärde känna henne personligen. Men vi träffas inte särskilt ofta, och vi har aldrig utbytt personliga förtroenden.

I det avseendet skiljer sig min vänskap med Eva från den jag har med andra kvinnliga vänner. Jag ringer inte till Eva bara för att prata en stund. Därför blev jag överraskad över min egen reaktion, faktiskt panikreaktion, när jag hörde om Evas sjukdom.

Det var inte bara medkänsla med henne eller oro över att en så viktig person drabbats av en allvarlig sjukdom, nej det var ren egoism. Plötsligt insåg jag hur mycket hon betyder för mig, hur viktigt det är att hon finns i sin egenskap av en medmänniska vars omdöme jag litar på.

Jag kan inte ringa till Nelson Mandela eller – ja vem platsar i sällskapet? – och pröva en åsikt och ett ställningstagande. Jag vill kunna diskutera just med Eva, inte nödvändigtvis för att tycka likadant som hon, men för att rådgöra med någon som inte bara har en enorm integritet utan också absolut gehör för de falska ”sanningar” som flyter runt i dagens åsiktssoppa.