”Äntligen!” tänkte jag när jag i förra numret av Feministiskt Perspektiv läste om kvinnorna i Malmö som tänkte demonstrera mot de usla pensionerna. Samtidigt fick vi lite nyttig konsumentupplysning: hundmaten Bellami kostar 11.90 och räcker till flera måltider. Äts lämpligen med rödbetor.

Nå, hundmaten får vänta för min del, men när jag betänker hur begränsat mitt liv skulle vara om jag tvingades leva på min pension blir jag mörkrädd. Om jag inte hade haft lite sparade pengar, om jag inte hade haft möjlighet att fortsätta arbeta efter pensionen, om jag inte – gud hjälpe en gammal feminist – hade varit gift, då skulle jag som pensionär ha tvingats vända på varenda slant. Och det är banne mig inte för att jag inte har arbetat. Efter universitetet har jag arbetat i mer än femtio år, med ett par avbrott för vidareutbildning och två sexmånaders perioder som föräldraledig. Ledig och ledig förresten; under min första barnledighet översatte jag en bok, under den andra läste jag in betyg i sociologi. Några jätteinkomster har jag aldrig haft, men när jag började ta ut pension 2001 var mina ATP-poäng högre än genomsnittet för kvinnor och en aning högre än genomsnittet för män och kvinnor.

Enligt årets pensionsbesked ger detta mig nu, tio år senare, det furstliga beloppet 12 216 kronor i månaden. Efter skatt får jag ut 8 852 kronor, vilket ligger under den officiella fattigdomsgränsen.

Jag läser om ATP-striden i Henrik Berggrens Palmebiografi. ”Gärna medalj – men först en rejäl pension” stod det på den berömda affischen. ”En slagkraftig sammanfattning av arbetarrörelsens huvudargument: ATP handlade om rättvisa och trygghet”, skriver Berggren. Hur är det möjligt att arbetarrörelsen kunnat låta den allmänna tjänstepensionen urholkas så att den för många inte ger mer än garantipensionen? Och hur är det möjligt att praktiskt taget allt som skrivs om pensioner handlar om framtidens pensioner? När DN nyligen gav läsarna ”en hel tidning med råd om din pension – oavsett hur gammal du är” handlade samtliga sidor om dem som ännu inte är pensionärer. De reellt existerande pensionärerna var som vanligt frånvarande.

Jag har varit aktiv i kvinnorörelsen under en stor del av mitt liv, men det är i min egenskap av ”äldre” som jag för första gången känner den maktlöshet som en verkligt underprivilegierad grupp kan uppleva och som består i att vara utdefinierad ur det offentliga samtalet och därmed osynlig. 

• Föreställ er att kvinnornas löner utgjorde 60-65 procent av manslönen i respektive yrkeskategori.
• Föreställ er sedan att männens löner under en femtonårsperiod ökade med bortåt 40 procent i realt penningvärde, medan kvinnornas stod stilla eller till och med sänktes.
• Föreställ er därefter att männen fick den ena skattesänkningen efter den andra, medan kvinnorna först efter protester beviljades ett par smärre skattesänkningar. Skatten var dock fortfarande betydligt högre för kvinnor än för män med samma inkomst.

·

• Föreställ er till sist att landets ekonomi gick strålande, bankdirektörernas bonusar närmade sig himlen, och finansministern skröt med sin framgångsrika politik. För att fira dessa ekonomiska framgångar beslöt man att sänka kvinnolönerna med ytterligare 4,3 procent. Föregående år hade de sänkts med 3 procent.

 

Alltför osannolikt scenario? Byt ut ”kvinnor” mot ”pensionärer” och ni får en korrekt sammanfattning av vad som de facto har hänt. .

Men då har det väl blivit ett ramaskri från alla rättänkande människor? Då har väl fackföreningsrörelsen protesterat mot att den generation som faktiskt var medlemmar i facket och därmed byggde upp organisationernas ekonomiska reserver behandlas så skamligt? Total tystnad. Är man osynlig så är man.

Att klyftorna mellan pensionärer och löntagare har ökat så kraftigt beror till stor del på en utveckling som ingen hade kunnat förutse. Tidigare hade löner och pensioner i stort sett följts åt, men så kom en lång period av låg inflation och exceptionella reallöneökningar, samtidigt som de utgående pensionerna nästan inte ökade alls. Detta var inte planerat, men när det nu blev som det blev tycker man att politikerna åtminstone inte borde ha ökat klyftan genom åtgärder som brandskattningen av AP-fonderna, oförmånligare skatter för pensionärer och utlösning av den så kallade bromsen. Att det nya pensionssystemet är så ”robust” beror på att alla risker har lagts på dem som har minst möjlighet att parera dem, nämligen pensionärerna.

Den lilla uppmärksamhet som ägnats pensionärernas ekonomi har främst handlat om garantipensionärerna. Full garantipension utgår till den som inte haft inkomst av (beskattat) förvärvsarbete. Den som haft låga inkomster av förvärvsarbete får kompletterande garantipension. Det är sannerligen inga enorma summor det handlar om: garantipensionen är i år 7 597 kronor i månaden för ogifta och 6 777 kronor för gifta, före skatt.

Allianspolitikerna har främst intresserat sig för den här gruppen pensionärer. Insändarspalter och landsortstidningar var under en period fyllda med spökskrivna hyllningar till strävsamma mödrar som avstått från förvärvsarbete för att sköta hem och barn. Som ett ringa tack införde man en motsvarighet till jobbavdraget, ett i och för sig obetydligt skatteavdrag som främst tillföll den här gruppen. Jag kollade med skattemyndigheten, och det visade sig att personerna i fråga kunde ha hur höga inkomster av kapital som helst utan att avdraget minskade. Det enda som diskvalificerade någon från avdraget var pensionsinkomster grundade på tidigare förvärvsarbete. I Alliansens Sverige ska det löna sig att arbeta men tydligen inte att ha arbetat tidigare.

I själva verket är skillnaden mikroskopisk mellan den som arbetat hela livet i ett kvinnoyrke med kvinnolön och den som aldrig förvärvsarbetat. När DN häromåret med hjälp av Swedbank jämförde situationen för två kvinnor, en som arbetat 40 år som affärsbiträde och en som aldrig förvärvsarbetat, var nettoskillnaden 42 kronor i månaden, efter skatt och bostadstillägg. Båda hade barn, så det går inte att dra snyftvalsen om mor lilla mor. Sedan dess har skatten sänkts mer för garantipensionärerna, och i år höjdes garantipensionerna medan inkomstpensionerna sänktes. Det är inte omöjligt att de 40 årens förvärvsarbete faktiskt gett lägre nettoinkomst som pensionär.

Risken är naturligtvis att jag genom att påpeka detta skapar en falsk motsättning mellan två grupper pensionärer som sannerligen inte har det för fett. Men i längden blir det tröttsamt med allt tjat om hur synd det är om dem som inte har förvärvsarbetat. Om någon lyckats överleva fram till pensionen utan att någonsin ha förvärvsarbetat måste vederbörande rimligtvis antingen ha blivit försörjd av någon annan eller ha haft andra inkomster. Det som händer en sådan person vid pensioneringen är att hushållet plötsligt får cirka 7 000 kronor mer att röra sig med än tidigare.

Men min huvudpoäng är en annan, nämligen att det för många pensionärer inte spelar någon roll om de förvärvsarbetat hela livet eller aldrig satt sin fot på arbetsmarknaden. Arbetarrörelsen hade kunna bespara sig ATP-striden.

Det är alltid riskabelt att använda sig själv som exempel. Fördelen är att man känner till alla fakta och har dem lätt tillgängliga. Nackdelen är att det blir lätt att avfärda det man säger som en egoistisk kamp för egna förmåner. Jag vill alltså upprepa: det är inte synd om mig, börja inte samla in pengar till rödbetorna! Men det beror uteslutande på att jag, till skillnad från många andra, inte behöver leva på min pension. Än så länge.

När jag fick mitt senaste pensionsbesked beslöt jag att gå tillbaka och se hur utvecklingen varit under de tio år jag varit pensionär. År 2001 var min bruttopension 10 846 kronor i månaden. Enligt SCB:s prisomräknare motsvarade det 12 433 kronor i dagens penningvärde. (Jag anser att SCB underskattar de verkliga prisförändringarna, men det är en annan historia.)

Om min reala pension hade förblivit oförändrad under den period som reallönerna ökat med runt 40 procent borde den i dag alltså vara 12 433 kronor. I stället är den 12 216 kronor, en sänkning sedan föregående år med 544 kronor i månaden.

Realt beräknad är min pension alltså lägre i dag än för tio år sedan. Under samma period har riksdagsledamöternas arvoden ökat med 35 procent, samtidigt som de beviljat sig själva betydligt större skattesänkningar än vad pensionärerna fått. Om riksdagsarvodena endast hade räknats upp med penningvärdets förändring skulle de i dag ha varit drygt 47 500 kronor i månaden, i stället för 56 000.

Alla djur är lika, men somliga djur är mer lika än andra.

Till slut: det blev mycket siffror i den här texten, men jag säger som Brecht:

Granska din räkning,

Du ska ju betala.

Sätt ditt finger på varje siffra,

Fråga: hur kom den dit?