För några veckor sedan fick vi använda alla sociala medier för att sprida en viktig nyhet, den syriska gaybloggaren Amina Abdallah Araf hade blivit kidnappad av agenter från den syriska regeringen i Damascus. Ingen visste vart hon förts. Att vara en öppen lesbisk dissident i Syrien är modigt, vi ringde till syriska bekanta.

Ingen hade hört något men det var inte ovanligt i ett land där både Twitter och Facebook är bannlysta och bara kan användas med hjälp av anonyma inloggningsverktyg.

Amira var i fara, så mycket visste vi alla.

Hennes blog hade gjort henne populär i Väst, tusentals läsare skrev och ville ha kontakt, behövde hon stöd? Plöstsligt var hon borta och cyberdemokratin agerade, man skapade en Facebook-sida för att kräva hennes frihet, man följde noga vad hennes kusin postade i bloggen.

Goda avsikter?

Nu visade det sig att Amina Araf är en fiktiv skapelse som aldrig funnits och inte heller frihetsberövats.

Det var den skotske akademikern Tom MacMaster, en fyrtioårig professor, som hade skapat Amina som ett sätt att dra uppmärksamhet till vad som hände i Syrien.

Eller så säger MacMaster i bloggen där han ber läsarna om förlåtelse. Många läsare, både kvinnor och lesbiska, anser att han har svikit ett förtroende, att han har skadat saken som han hävdade att han ville stödja.

Att skapa sig en falsk identitet i cyberspace är inte nytt, chatforum och Facebook-grupper är fyllda av sextioåringar som säger sig vara tonåringar och av tonåringar som vill passera som vuxna, män som låtsas vara kvinnor, transgender som äntligen slipper behöva välja identitet. I nätets begynnelse skapade en amerikansk psykiatriker en kvinnlig avatar och fick lov att gå in i ett chatrum där bara kvinnor var tillåtna.

Han fick kvinnornas förtroende och blev en viktig förebild och rådgivare för många. Hans falska identitet avslöjades när han bestämde sig för att döda sin kvinnliga avatar, han kände att han hade gått för långt och ville försvinna i tysthet från det virtuella kvinnorummet. Men han hade inte räknat med den solidaritetet mellan kvinnorna som gjorde att många av gruppens deltagare uppsökte sjukhuset där hans avatar låg för döden.

Minerat landskap

De ville visa att hon var älskad och saknad men fick tyvärr veta att en sådan patient inte var inlagd och att hennes namn var okänt. Så småningom kröp psykiatrikern till korset och erkände sin bluff. Det som hade börjat som en undersökning i gruppbeteende och identitet hade förvandlats till en stor lögn och allt förtroende mellan honom och gruppdeltagarna var borta.

De kände sig svikna och utnyttjade, det var psykologiskt svårt att bygga tillit och kamratskap på nytt.

Cyberspace är ett minerat landskap där manliga och kvinnliga identiteter sätts på prov.

Problemet är att en framtida gaybloggare från Damascus kommer att ha svårt att bli betrodd.