– Ingen färg väcker så starka känslor som rosa. Antingen älskar man eller så hatar man den, säger Fanny Ambjörnsson när jag ringer upp henne för att prata om hennes nya bok.

Då har jag redan pratat konstant om boken i flera veckor, för så fort jag har plockat upp den i sällskap av andra har det lett till diskussioner. Det är tydligt att alla har en särskild relation till den här färgen. Men vad är det som är så speciellt med rosa? Är det inte en färg bland andra?

– Nej det är det inte, det finns ingen annan färg som är så entydigt könskodad som rosa. Rosa står för det feminina, men har också blivit en kulturell bärare av andra saker som vi värderar lågt i vårt samhälle, som barnslighet, dålig smak, underklass och avvikande sexualitet, säger Fanny Ambjörnsson som till och med kallar rosa för ”den farliga färgen”.

– Det är för att lyfta fram paradoxen mellan att rosa uppfattas som ljuv och allt annat än just farlig, samtidigt som den är så oerhört laddad på fel kropp i fel sammanhang. När den sitter på en man som tas för homosexuell kan den till och med vara riktigt farlig.

Nu är det förstås inte färgen i sig, det hade lika gärna kunnat handla om lila eller gul. Det var först på 1950-talet som rosa började användas som en markör för det kvinnliga här i västvärlden.

I ett gammalt nummer av den amerikanska tidskriften Ladies’ Home Journal från 1918 kan man till och med läsa att den ”allmänt accepterade regeln är rosa för pojkar och blått för flickor. Anledningen är att rosa, som är en starkare och mer bestämd färg, passar bättre för pojkar, medan blått, som är mer skör och spröd, är vackrare på flickor”.

I dag är det annorlunda. Det räcker med att besöka närmaste förskola eller barnavdelningen på H&M för att se att det är rosa på flickor som gäller. Åtminstone i vissa kretsar. I andra är det precis tvärtom.

Bland genusmedvetna föräldrar i Stockholms innerstad är det nästintill otänkbart att klä sina döttrar i rosa. För dem står färgen för en traditionell och förtryckande kvinnoroll med förväntningar på flickor att vara väna, söta och behagfulla. Föräldrar som hellre vill ha döttrar som vågar ta plats och ta för sig, undviker rosa.

Vackert så. Men när Fanny frågar om de skulle kunna klä sina söner i färgen, är det många som skruvar besvärat på sig och säger att nej, det skulle de nog inte.

– De vill inte att deras söner ska uppfattas som flickor, för det skulle ju få pojkarna att kliva ner ett pinnhål i hierarkin, kanske till och med uppfattas som möjliga homosexuella. Däremot är det inte särskilt laddat för flickor att ha färger som förknippas med pojkar. Det är helt enkelt värre för en pojke att framstå som feminin än för en flicka att vara pojkaktig. Det är en bra beskrivning av hur genussystemet fungerar. Det feminina är något som både avviker från och är sämre än normen, säger Fanny Ambjörnsson.

Att ta avstånd från rosa är alltså att gå med på att det kvinnligt kodade är mindre värt. Men visst får man ont i magen när flickor klär sig i rosa prinsessklänningar för att omgivningen ska tycka att de är fina? Det finns det förstås fog för, menar Fanny Ambjörnsson, men det finns fler sidor av saken.

För den där prinsessklänningen står också för en möjlighet att ta plats och vara den som bestämmer. På samma sätt kan man se det rosa flickrummet som en symbol för drömmen om en bättre värld där alla är goda och flickorna får vara i fred och göra som de vill.

Det är en väldigt könsseparatistisk värld som pojkar sällan har tillgång till, ens om de skulle vilja. För pojkar som säger sig tycka om rosa anses oerhört provocerande.

– Pojkar får tidigt lära sig att ta avstånd från den färgen och det sitter kvar när de blir vuxna. Män måste akta sig för rosa kläder för att inte verka feminina eller fjolliga. Ingen man vill uppfattas som feminin eller bög, eftersom det skulle flytta ner dem i hierarkin i ett samhälle där den heterosexuelle mannen är norm, säger Fanny Ambjörnsson.

Men det finns sammanhang där det är mer okej för män att använda och klä sig i rosa. Som sportvärlden, där manligheten ändå är så vedertagen. Eller inom överklassen och finansvärlden där den ljusrosa skjortan snarast är en del av uniformen.

– Överklassen har alltid kunnat klä sig pråligare. Före 1900-talet var färg ett tecken på makt. Det var först i och med borgarklassens framväxt som män började klä sig mörkare och mer avskalat. Så när vissa män med koppling till överklassen eller finansvärlden klär sig i rosa finns det tydliga historiska kopplingar. Men det är fortfarande bara en viss typ av rosa och just en rosa skjorta, en slips eller möjligtvis ett par strumpor. Det är fortfarande otänkbart att komma i en rosa kjol. Man måste hålla sig inom ramarna för vad det heterosexuella genussystemet tillåter, säger Fanny Ambjörnsson.

Men rosa kan också användas för att göra motstånd mot föreställningarna om genus och de strukturer som färgen understödjer. Se bara på Feministiskt Initiativ vars logga är just rosa.

– Feministiska och queerfeministiska aktivister använder rosa för att störa de förväntade föreställningarna om könsordningen. I stället för att ta avstånd från det kvinnligt kodade försöker de uppvärdera och göra det till något coolt och bra, säger Fanny Ambjörnsson.

Hon hoppas att boken ska få folk att fundera över sin inställning till rosa och att något så ytligt som en färg kan skapa föreställningar om kön, sexualitet, makt och skillnad mellan människor. Och att det i förlängningen faktiskt handlar om kvinnoförakt och ett förakt mot det kvinnligt kodade.

Vilken är din egen relation till rosa?

– Under uppväxten var den ganska ljummen, men under arbetet med boken har jag skaffat allt fler rosa kläder. Framför allt har jag blivit mer medveten om vad det här med färg och att klä sig färgglatt signalerar. Men just nu är jag ganska trött på rosa. Jag har nog fått en överdos.

Kan rosa bli en färg bland andra igen?

– Inte så länge den kopplas till kvinnlighet. Det är kvinnligheten som är problemet, inte färgen i sig. Men rosa har ju inte alltid haft den kopplingen, och det är klart att det kan förändras igen.