Roks nya rapport, ”Fruimporten fortsätter. Om kvinnor som utsätts för våld i anknytningsrelationer”, undersöker utländska kvinnors särskilda utsatthet under den tid de inte har permanent uppehållstillstånd i Sverige. Det handlar om allvarliga och komplexa problem som inte brukar uppmärksammas. Men några av rapportens åtgärdsförslag understödjer föreställningen att jämställdhetsproblem är ”osvenska” och kan åtgärdas genom gränsbevakning. Dessutom förespråkas integritetskränkande former av statligt maktutövande i motsättning mot ny lagstiftning som söker skydda den enskildes rätt gentemot staten.
Begreppet ”fruimport” (som används tillsammans med ”importkvinna”) definieras i rapporten som ”situationen när en svensk man inleder en relation med en utländsk kvinna i syfte att utnyttja henne – som arbetskraft eller hushållerska, för uppassning och sex”. Fruimport är enligt rapporten ett slags förhållanden där det råder stor maktobalans mellan man och kvinna. Detta är ett fenomen som enligt utredningen ” präglas av helt andra förutsättningar än det jämställdhetsideal som idag är norm i vårt samhälle”.
 

Rapporten lyfter fram att dessa kvinnor utsätts för mekanismer för förtryck som även förekommer hos andra misshandlade kvinnor. Kvinnorna bryts ner successivt av övergreppen som genom denna process tenderar att uppfattas som normala. Till detta tillkommer speciella former av utsatthet som enligt rapporten orsakas av kvinnornas situation som ”importkvinnor”. Kvinnorna saknar kunskap om vilka rättigheter de har i Sverige (enligt rapporten är detta ofta en avsiktligt strategi från importören, ”en man som föredrar att själv bestämma vad kvinnan ska känna till”). Dessutom saknar kvinnorna sociala nätverk och hindras av en tacksamhetsskuld till mannen som de uppfattar ”räddat” dem från sämre förhållanden i hemlandet. Men det som gör kvinnorna mest utsatta är att de saknar permanent uppehållstillstånd, vilket innebär att de riskerar utvisning om relationen bryts innan prövotiden är slut.

Rapporten hävdar att denna situation kan ändras med ”enkla och till och med billiga medel” och att det enda som saknas är politisk vilja och formulerar fyra åtgärdsförslag: 1) hårdare granskning av svenska män och av förhållandenas äkthet när bedömningar görs om kvinnorna ska få turistvisum till eller uppehållstillstånd i Sverige, 2) mer information till kvinnorna om deras rättigheter i Sverige inklusive information om deras partners brottsregister, 3) avskaffande av tvåårsregeln, 4) rimligare krav för att få fortsatt uppehållstillstånd om relationen upphör i förtid på grund av övergrepp.

De två första åtgärderna understödjer föreställningen att jämställdhetsproblem är osvenska och kan åtgärdas genom gränsbevakning respektive information om svenska rättigheter, en analys som väljer att bortse från att de verkliga konsekvenserna av en ännu mer restriktiv gränspolitik för ”importkvinnorna” är avhängig deras position i de globala makthierarkierna (det är inte klart att utländska kvinnors utsatthet minskar genom att myndigheterna får ökade möjligheter att avslå deras ansökningar av visum och uppehållstillstånd), att de finns stora brister i tillämpningen av svenska jämställdhetsrättigheter (i synnerhet för utländska kvinnor) och att upprättandet av fantasin om Sverige som jämställd är en av könsordningens mest effektiva mekanismer för neutralisering av motstånd mot den. Dessutom skuldbelägger dessa förslag enskilda män snarare än blottlägger maktstrukturer och legitimerar preventionistiska och integritetskränkande former av statlig maktutövande – i motsättning mot ny lagstiftning som söker skydda den enskildes rätt gentemot staten. Avskaffandet av tvåårsregeln är ett i den nuvarande politiska kontexten djärvt, viktigt, logiskt och välkommet förslag. Det sista åtgärdsförslaget är egentligen det mest förankrade i jourernas erfarenhetsfält och det mest intressanta och det som problematiserar gränspolitiken mest. Den pekar på det systematiska men tysta problemet med att utländska kvinnor diskrimineras i rättsväsendet.

Med tanke på kvinnojourernas erfarenhet av bristerna i olika myndigheters agerande i förhållande till de utländska kvinnornas behov i utsatta situationer är det anmärkningsvärt att rapportens förslag utgår från en så grundmurad tillit till myndighetsutövande. Ifråga om att välja livspartner/överlevnadsstrategi tycks rapporten utgå från att migrationsmyndigheterna skulle (genom att avslå visum/uppehållstillstånd för kvinnor vars relationer bedöms som ”riskfyllda”) kunna tillvarata dessa kvinnors intressen bättre än kvinnorna själva! Rapporten redovisar att det har visat sig att många kvinnor väljer att bortse från en mans brottsliga bakgrund när de fått kännedom om den och väljer att ”ta risken”, men tar för givet att det handlar om ett fall av irrationellt förnekande snarare än ett riktigt val som tar hänsyn till de specifika omständigheterna. Kvinnorna väljer fel, så det vore bättre om myndigheterna bestämde.

Rapporten beklagar att myndigheterna inte längre får pröva alla internationella förhållandenas äkthet. Den vänder sig emot att EG-direktivet om rätt till familjeåterförening som infördes 2006 omöjliggjort att gifta och sambors förhållanden prövas. Men dessa direktiv förutom att skydda enskildas integritet och rättsäkerhet tillkom som ett sätt att upprätta jämlikhet mellan inhemska äktenskap och internationella äktenskap. Är Roks för att myndigheterna även ska införa granskning av männen innan äktenskap mellan svenska män och svenska kvinnor erkänns? Och att myndigheterna ges möjlighet att utomrättsligt förvägra män som varit dömda för sexbrott eller kvinnofridskränkningar rätten att initiera ett förhållande eller gifta sig? Tyvärr blir dubbla måttstockar mot utomeuropeiska medborgare alltmer vanliga i vår lagstiftning, till exempel det försörjningskrav på den svenska parten i internationella äktenskap som nyligen infördes, men som inte gäller för europeiska medborgare och som specifikt riktar sig mot utomeuropeisk invandring mellan personer av låg inkomstklass.

Avsikten med rapportens förslag är inte att vara diskriminerande och det finns ingen anledning att betvivla kvinnojourernas vilja att solidarisera sig med alla kvinnor som söker deras hjälp, men jag menar att de två första förslagen ansluter sig till trenden att uppfatta gränsbevakning som en lösning på sociala problem.  Det är vore önskvärt med större reflektion över globala maktförhållanden, statens utövande av etnisk och klassbaserad diskriminering och hur jämställdhet används i legitimeringen av gränsbevakningspolitiken inför framtida undersökningar av kvinnors utsatthet i samband migration.

Ett annat område för reflektion är förhållandet till fantasin om Sverige som jämställt. På ett ställe i rapporten finns det ett erkännande av att ”fruimport” innefattar olika moment av förhandlingar och förhoppningar från kvinnornas sida om bättre livsmöjligheter. I anslutning till detta kommer en beskrivning som antyder att det finns en underliggande problematik liknande den som vissa fackföreningar uppfattar gentemot migration av billigare arbetskraft: migrationen fruktas underminera vissa tillkämpade svenska privilegier. Många av de kvinnor som kommer till Sverige genom anknytning till svenska män, kommer från länder med en – med svenska mått mätt – traditionell syn på män och kvinnor, där mannen ses som familjens överhuvud och ekonomiska försörjare medan kvinnan ansvarar för hem och barn (och i vissa länder även för att äktenskapet ska hålla). Dessa båda omständigheter – att kvinnor söker sig till västerländska länder och att de kommer från länder med en traditionell syn på mäns och kvinnors ansvarsområden – faller i god jord hos de svenska män som inte är intresserade av rådande västerländska ideal om kvinnors och mäns jämställda deltagande inom bland annat familjeliv och arbetsmarknad. Det finns med andra ord en ömsesidig efterfrågan på den här typen av relationer.

Tankegången återkommer längre fram då rapporten argumenterar mot att utländska kvinnor som besöker män som upprepade gånger fått besök av olika utländska kvinnor ska ges turismvisum eftersom det underlättar för män att ”sätta det i system” att ingå tillfälliga relationer (oreglerade, med begränsat åtagande).

I dag ifrågasätts inte någonstans varför en ung thailändsk kvinna vill turista i Sverige i november och bo hos en tjugo år äldre manlig ”vän” som betalar hennes omkostnader. Det här blir en gräddfil för män som gärna ser att kvinnan åker hem efter några månader.

Om syftet med undersökningen är att utreda hur situationen ska kunna förbättras för de kvinnor som hamnar i en särskild utsatt situation på grund av att de saknar permanent uppehållstillstånd. Varför går det första förslaget ut på att de inte ska ges tillstånd att komma hit i första hand? Kan det bero på ett outtalat intresse att något som man uppfattar som den svenska modellens speciella könskontrakt?

Det fjärde förslaget innefattar en kritik mot de krav som ställs för att kvinnliga invånare som befinner sig i ett juridiskt undantagstillstånd ska kunna uppnå fullvärdiga civila rättigheter när det skett brott mot deras mänskliga rättigheter (rätt till kroppslig integritet) som kan kopplas till det undantagstillstånd de tvingats leva i. Det är en löftesrik politisk linje som inte ansluter sig utan tvärtom utmanar gränsbevakningspolitiken.
 

Rapporten påpekar att det är ovanligt att kvinnor får rätt till uppehållstillstånd på grund av övergrepp inom relationen, att beviskraven är höga och många gånger kontradiktoriska. Kvinnan eller hennes barn ska ha utsatts för våld eller allvarliga kränkningar, våldet bör ha varit upprepat eller grovt, relationen måste ha upphört på grund av våldet och avslutats i nära anslutning till det, relationen bör ha varit mer än ”helt kortvarig”, varit från början ”seriös” och det ska ha gjorts sannolikt att övergreppen ägt rum. Rapporten påpekar att kravet på att kvinnan ska lämna mannen i nära anslutning till våldet står i motsättning till kravet att relationen inte bör ha varit ”kortvarig” och det sätter kvinnor i en omöjlig valsituation: om de lämnar mannen i anslutning till våldet kan de bli utvisade på grund av att sammanboendet bedöms som kortvarig och om de stannar kvar bedöms övergreppen inte varit allvarliga nog. Rapporten ställer frågan om dessa regler skall tolkas som att den här gruppen kvinnor bör acceptera enstaka eller mindre allvarliga våldshandlingar?

Dessa observationer bör sättas i samband med existerande studier av etnisk diskriminering i rättsväsendet och som indikerar att utländska kvinnor har svårt att få våldtäktsfall rättsligt prövade i svenska domstolar, i synnerhet om förövaren är av svensk bakgrund. I sin studie ”Mellan objektivitet och tolkning – vad spelar kön, etnicitet och social ställning för roll? ” kommer Naiti del Sante bland annat fram till att thailändska kvinnor är den grupp som har svårast att få sina våldtäktsanmälningar att komma fram till åtal även när de har en god bevisgrund. Hon studerade våldtäktsanmälningarna i Uppsala mellan 1999 och 2002 och konstaterar – med sin karakteristiska juridiskt sakliga prosa – att det finns ”ett nedläggningsmönster, där beviset inte tycks avgörande för åtalsbeslutet”. Hon observerar att åklagarna har bedömt graden av våld som bryter samtyckespresumtionen högre för kvinnor med utländsk bakgrund än för kvinnor med svensk bakgrund och omvänt att utländska män åtalades oftare för våldtäkt för fall som med likartat bevisläge inte ledde till åtal när den misstänkte var av svensk bakgrund. Det fanns en klar hierarki i åtalsframgång. Mest framgång hade svenskt brottsoffer mot utländsk misstänkt, följd av utländskt brottsoffer mot utländsk misstänkt, på tredje plats kom svenskt brottsoffer mot svensk misstänkt och sist utländskt brottsoffer mot svensk misstänkt.

Problemet med ”fruimport” är inte att män importerar fruar från utlandet, utan att dessa kvinnor hamnar i ett juridiskt undantagstillstånd som förvärrar det redan skeva maktförhållandet mellan kvinnor och män i vårt samhälle. Feminister borde prioritera åtgärder som syftar till att upprätta juridisk jämlikhet för kvinnor av alla härkomst och undvika att ställa sig i gränsbevakningens tjänst.