I de sju kungadömena har alla barn som föds med olikfärgade ögon en gåva, något de är övermänskligt bra på. Men människor blir rädda för de övernaturliga barnen och kungarna lägger beslag på dem för att utnyttja gåvorna för sin egen vinnings skull.

Katsa har gåvan att döda. Hon är otroligt bra på att slåss, hantera vapen och på andra sätt oskadliggöra andra. Från den stund hon som barn av reflex dödade en man som var obehagligt närgången har alla i hennes omgivning varit rädda för henne.

Sedan dess har hon varit sin kungs indrivare och lönnmördare. Men Katsa tycker inte om att döda. Hon hatar sin kung för vad han tvingar henne att göra. Frågan är om hon verkligen går att tvinga.

Det är befriande med en kvinnlig karaktär som kan försvara sig så att hon aldrig behöver känna sig hotad av andra människors våld och hot om våld. Det händer något intressant när elementet av hot om våld mot en kvinna försvinner.

Först och främst blir jag som läsare uppmärksam på hur van jag är vid att en kvinnlig karaktär som gör uppror mot maktfullkomliga och depraverade män måste vänta sig och ta ställning till hot om fysiska reprimander som våldtäkt, frihetsberövande och liknande reaktioner.

Det vanliga är att den kvinnliga karaktären, även när hon är en krigare, tvingas igenom en fas av fysisk rädsla. Nästan som om hon måste göras liten för att tillåtas sin styrka. Men den här boken är annorlunda. Den makt andra har över Katsa är enbart psykologisk.

Detta faktum för berättelsen in på en intressant ansvarsproblematik: Om Katsa inte vill döda för ”sin” kung, varför gör hon det? Vems är det slutgiltiga ansvaret? Det psykologiska och verbala maktmissbruket hamnar i ett självklart fokus, inte trots att huvudpersonen excellerar i våld, utan på grund av att hon gör det.

Att göra en karaktär oövervinnerlig på ett område ger författaren möjlighet att sortera bort det som hör till det området för att sedan undersöka vad som blir kvar. Det som blir kvar i det här fallet är manipulation, karisma och maktspråk. Resultatet blir att läsaren får en påminnelse om att övergrepp och våld kommer i många olika former.

Men boken handlar också om kärlek. Kärleken till vänner och älskade. Bristen på kärlek. Förmågan att känna kärlek till barn, även om man inte själv vill bli förälder. Ett av bokens underteman är Katsas beslut att, trots att hon lever i ett feodalt samhälle där äktenskapet är normen, inte gifta sig.

Ett beslut hon håller fast vid oavsett hur gynnsamma förhållandena blir. Vi lever, trots alla förändringar när det gäller synen på relationer, fortfarande i en kultur där där vi förväntas ha en hemlig längtan efter att gifta oss, där bröllopen står tätt i medierna.

Det är skönt med en fantasy av traditionellt snitt som ställer sig mot tanken att om man hittar den rätte ”ska” man gifta sig. Som visar att det är möjligt att ha en sann och djup kärleksrelation utan att för den delen bli varandras tillhörigheter. Som tar den förlust av självständighet och identitet som sker när man går in i en kärleksrelation på allvar. Och erkänner det som ett problem som ska tas på allvar.

En stor styrka hos fantasy som genre är att man genom en fantastisk berättelse kan närma sig problem som finns i vår egen värld, vända och vrida på dem, samtidigt som de blir ”ofarliga” eftersom berättelserna har starka inslag av saga och myt.

Tankeläsaren är en modern fantasy som förutom de fantastiska inslagen behandlar problem som rör makt, relationer, övergrepp, våld och kön. Det är en riktigt bra bok, något som känns mycket lovande när man betänker att detta är Kristin Cashores debutroman.