Ett bord står dukat i ett eget rum på Brooklyn Museum, utsmyckat med tyger och porslin i en färgskala och ett symbolspråk som för tankarna till Moder Natur och kvinnors traditioner.

39 historiska kvinnor delar en fiktiv måltid. Broderade banderoller, keramik, vävda tyger, 999 kvinnonamn inristade på golvet, stiliserade kvinnokön. Judy Chicagos monumentalverk The Dinner Party ligger nära själva sinnebilden av kvinnorörelsen.

Modern Parafras

Över trettio år senare, den 30 november 2011, dukas det upp till en måltid på MDT, Moderna Dansteatern i Stockholm. 39 personer som kallar sig för kvinnor och är verksamma inom kultursektorn, har inbjudits att äta en måltid, tillagad av en konstnär.

Alla uppmanades att bjuda med sig, och berätta något om, en kvinna som de hade velat ha med sig vid bordet. En triangelformation parafraserar Chicagos verk, det ligger enkla dukar på borden.

Historiskt osynliggörande

Den uttalat feministiska installationen The Dinner Party visades första gången 1979 och kvinnokampskontexten är glasklar: middagen handlar om medvetandehöjning. Chicago ville påvisa, och försöka få ett slut på, osynliggörandet av kvinnor som ”skrevs ut” ur historien.

Bemötandet av konstkritiker, som bland annat kallade verket vulgärt och övertydligt, har tolkats som motstånd från en misogyn konstvärld. Chicago producerade installationen med ett stort antal medhjälpare under en tid som var höjdpunkten för den andra vågens kvinnorörelse som svepte över västerlandet.

Kritik då och nu

Gömda och glömda kvinnor skulle lyftas fram, på kvinnohusen praktiserades medvetandehöjning och på gatorna skallade ropen om daghem åt alla. Ett liknande politiskt konstverk skulle troligtvis inte bli mer positivt bemött idag – konstvärlden har inte utvecklats mot att omfamna den sortens tydlighet.

Idéerna bakom The Dinner Party står inte heller i samklang med den samtida feministiska rörelsen, som lämnat kritiken av den biologiska kvinnan som objektifierad och osynliggjord bakom sig och nu ifrågasätter själva begreppet kvinna (och andra kategorier) som subjekt och situerad position.

Den heteronormativa tvåkönsmodell som den dåtida kvinnokampen utgick ifrån är numera ett historiskt fenomen och den diversifierade och förvetenskapligade feminismen av idag problematiserar bland annat från vilken (stånd-)punkt ett förändringsarbete kan utgå.

Förändring i fokus

När en samtida svensk konstnärsgrupp låter sig inspireras av The Dinner Party och anordnar middagar som parafraserar Chicagos installation sätter det nya arrangemanget feminismens förändring i fokus.

Idén till Middagsbjudningen uppstod efter att upphovspersonen Filippa Hanzon hade varit med vid ett upplyftande samtal om fotografi.

– När jag funderade över varför, insåg att jag att det bara hade varit två män närvarande och det var en ovanlig upplevelse för mig, att samtala med nästan bara kvinnor, säger hon.

Egna tolkningar

Filippa Hanzon och de andra initiativtagarna, Andrea Berglund, Louise Blad och Maria Jennefelt, har alla olika ingångar i projektet, och de välkomnar deltagarna att göra sina egna tolkningar av vad Middagsbjudningen innebär för dem.

– Det är ett konstprojekt och vi ger ytterst få direktiv till de som deltar. Några deltagare betraktar kanske kvällen som strategisk för karriären medan andra ser det som en manifestation för jämställdhet, det kan bli båda delarna, och mer, menar Maria Jennefelt.

Tvivel och strategier

Första middagen hade inget övergripande tema utan kom att handla om tvivel och strategier, det andra tillfället har det feministiskt orienterade temat ”rummet”.

– Det finns ingen konkret målsättning från vår sida, det handlar om att sätta sig till bords och se vad som händer, att använda rummet. Det ska finnas en förhöjning rent sceniskt men samtidigt vill vi komma så långt bort som möjligt från paneldebatten som form, menar Maria Jennefelt.

– Det blir en undersökning av vad som händer när det sceniska får inverka på samtalet men inte ännu ett samtal som förs på en scen med en samtalsledare, fortsätter hon.

Exklusivitet och exkludering

Det motsägelsefulla kring Middagsbjudningen är inte något som upphovspersonerna varken väjer eller tar ansvar för. Det performativa projektet ställer frågor om exklusivitet och exkludering samtidigt som ett syfte är att skapa förutsättningar för oväntade möten och samtal som är så icke-hierarkiska som möjligt.

– Det är dels komplicerat att åstadkomma under själva samtalen, och frågan om exkludering på grund av antalet och vilka som deltar står i fokus, beskriver Filippa Hanzon.

– Vi har också ett slags hierarkisk position som arrangörer, och kan bara sträva efter någon sorts representativitet, aldrig uppnå den. Vi betraktar även själva kategoriserandet som representativitetstanken utgår ifrån som problematisk och vill helst undvika att formulera identiteter, säger Andrea Berglund.

Entusiasm och kritik

Bemötandet har till stor del varit entusiastiskt, men det exklusiva och exkluderande på grundval av det begränsade antalet deltagare, och urvalet, har mött kritik.

– Vi har hittills inte dokumenterat middagarna så att andra än de inbjudna har kunnat ta del av samtalen och mötena som uppstår, berättar Andrea Berglund.

Möjligen kommer arrangörerna att söka dokumentationsmetoder som inte stör samtalen alltför mycket under kommande kvällar, men den 30 november ska i princip bara att dokumenteras av en poet, som gör sin tolkning av kvällen.

– Frågan om dokumentation är komplicerad, men vi kommer att arbeta vidare med detta eftersom vi inte vill göra som många kvinnliga performancekonstnärer som dels inte har dokumenterat och bevarat sina verk själva, och dels inte har blivit uppmärksammade och därmed dokumenterade av andra, menar Filippa Hanzon.

Ni förhåller er öppet till verket, parafraserar The Dinner Party fritt, och undviker att definiera och kategorisera. Om ni ändå möter liknande kritik om att de feministiska grundtankarna och det informella nätverk som också kan bli ett resultat gör det övertydligt, i likhet med den kritik som Judy Chicago mötte, hur ställer ni er till det?

– Just övertydligheten är intressant eftersom en uttalad avsikt betraktas som ett tecken på dålig konstnärlig kvalitet, säger Louise Blad.

– Vi har valt ett öppet och lustfyllt tilltal och projektet utgår från konstens sätt att lyfta det oförutsägbara. I konstens namn kan företeelser synliggöras som inte förvanskar utan förhöjer och detta aktiveras av de som deltar.