Jag visste inte riktigt vad jag väntat mig av det trepartssamtal som gick under namnet giganternas kväll på Rival i Stockholm i lördags. Kloka ord? Oväntade avslöjande? Visst. Men vad jag absolut inte hade förberett mig för var den kraft som växte i rummet och fick samtalet att nästan lysas upp av sig själv.

Det började redan när de tre kom in i salen tillsammans. Jublet visste inga gränser och den påtagliga glädjen över att för en gångs skulle se tre kvinnliga toppolitiker samlade för ett samtal var så stor i salen att jag plötsligt kände tårarna bränna bakom ögonlocken. Jag blev både rörd och tagen på en gång.

Under den inledande rundan om de tres respektive politiska höjdpunkter föll dock tempot. Här tycker jag att man hade kunnat strama upp och förkorta. Nu blev det tyvärr för lite plats för ideologiska reflektioner och framtidsspaningar. Samtidigt var det tre proffs som satt på scenen och därför intressant – och stundtals vansinnigt roligt – att lyssna på deras personliga erfarenheter och reflektioner.

Vad av allt som sades på scenen är det då som hänger kvar i minnet så här nästan en vecka efter diskussionen? Framför allt hur mycket om är kvar att göra för att få bort de ojämställda och sexistiska strukturerna inom svensk partipolitik. Mona Sahlin beskrev när hon hamnade i ett samtal med ett gäng män i sitt eget parti som skämtade rått om den dåvarande finansministern Anne Wibble. Det samtalet blev ett slags uppvaknande: man kan vara oense politiskt, men man bör säga ifrån om man ser att någon blir behandlad orättvist eller könsstereotypt. Hennes lätt sorgsna tonfall när hon berättade om reaktionerna efter en partiledarfotografering före valet där diskussionen kom att handla om den väska som hon hade fått i present (medan ingen talade om Fredrik Reinfeldts klocka som kostat fyra gånger så mycket) och hur tyst det var från andra kvinnliga politikerkollegor berörde också.

Jag tänker också fortfarande på Gudrun Schyman berättelse om hur hon aldrig hade blivit vald till partiledare i Vänsterpartiet om hon då kallat sig feminist. Visst det har hänt och fortsätter att hända saker – men det det fortfarande så mycket kvar att göra, så många strukturella hinder att besegra.

Jag har i dagarna hört att en del som har sett samtalet i efterhand inte tyckte det var så mycket att hänga i julgranen. Kanske har de rätt i att det inte var så många konkreta besked som gavs eller särskilt många avslöjanden som gjordes. Men jag tror att alla vi som var där kände kraften i rummet när att kvinnor samlas över de politiska partigränserna.

Huvudpersonerna själva verkade också tagna av stämningen och gensvaret från publiken och började redan innan salen var tom att prata om hur man ska följa upp det här. Själv hoppas jag på en landsomfattande turné: fler borde få höra vad de här tre har att säga om politikens villkor och feminismens politiska framtid. Men framför allt borde fler få känna den peppen jag och mitt sällskap gjorde när vi lämnade Rival. Då kändes det som det mesta var möjligt och lusten att verkligen engagera sig strömmade genom hela kroppen. Det är inget dåligt facit efter en diskussionskväll.