Kvinnor är moderliga och omvårdande och män är starka och självständiga. Den sortens omedvetna förväntningar på könen genomsyrar fortfarande stora delar av vårt samhälle, trots att Sverige anses vara ett av världens mest jämställda länder. Fördomarna får konsekvenser också för hur vi ser på brott, förövare och brottsoffer.

– Hade vi en mer jämställd bild av förövare skulle fler brott uppmärksammas och fler personer skulle bli lagförda. Troligen skulle också straffen se annorlunda ut, säger Hanna Harnesk som är verksam som psykolog vid Skogomeanstalten utanför Göteborg. På anstalten arbetar hon bland annat med att behandla manliga förövare som dömts för sexualbrott.

Hanna Harnesk berättar att antalet dömda kvinnliga sexualbrottsförövare som sitter på anstalt är mycket få. Ändå är hon övertygad om att kvinnor som begår sexualbrott är vanligare än vi tror och att drivkrafterna till att begå brotten är lika starka hos båda könen.

– Mörkertalet är troligen större när det gäller de kvinnliga förövarna än de manliga. Men det händer att män i en terapisituation berättar att de varit utsatta för övergrepp som barn och att förövaren varit en kvinna, berättar Hanna Harnesk.

Men en kvinna som begår sexuella övergrepp rimmar illa med bilden av den goda modern. Därför är det svårare både för samhället och brottsoffret att uppmärksamma de kvinnliga sexualbrottslingarna.

Förklaringen är att kvinnor antas ha lättare för fysisk närhet än män. Det kan utnyttjas av kvinnliga förövare som agerar gränsöverskridande, samtidigt som det blir svårare för offren att se vad de verkligen blivit utsatta för.

– Framförallt tror jag att vi inte står ut med att se kvinnor som sexualbrottsförövare när det är barn som offer. Övergreppen är lättare att se när det rör sig om en flicka som utsätts av en äldre man, säger Hanna Harnesk.

För att fler ska våga anmäla brotten är det viktigt att tala mer om kvinnor som sexualbrottslingar, menar Hanna Harnesk.

– Men vi ska komma ihåg att även om vi uppmärksammar fler kvinnor så är problematiken fortfarande mycket större hos män, säger hon.

Flera forskare har påtalat att kvinnor som våldsutövare saknas i forskningen. Det tycker också Christina Ericson som är licentiat i kriminologi och arbetar som utredare på Socialstyrelsen med våld i nära relationer som huvudämne. Hon har tidigare analyserat hur kvinnor beskrivs som förövare och brottsoffer och män som förövare i riksdagsmotioner under åren 1971-2000.

– Vi måste börja ifrågasätta den bild av kvinnor som vi har. På ett djupare plan handlar det om att vi förnekar att kvinnor har en fri vilja och kan ta egna beslut när det gäller om de ska begå ett brott eller inte.

Istället motiveras ofta kvinnors brottslighet med att kvinnan ofrivilligt dragits in i brottsligheten – av en man.

I motionerna blir det tydligt. Kvinnorna framställs som offer, oavsett om de själva begått ett brott eller utsatts för ett.

När kvinnorna omnämns som förövare är det inte som de brottslingar de faktiskt är, istället är det deras utsatta situation i fängelse som beskrivs. Men framförallt skildras kvinnor som värnlösa brottsoffer.

– På 1980-talet kom en stor skjuts av motioner som handlar om kvinnor som brottsoffer. Framförallt som utsatta för våld av sin partner.
Motionsförfattarna beskriver de kvinnliga brottsoffren som personer som saknar både styrka och överlevnadsstrategi. Situationen målas upp som nattsvart, kvinnorna som helt paralyserade, utan ekonomiskt ansvar och kontroll över vad som händer med barnen.

– Jag antar att syftet var att lyfta fram en problematik för att få igenom en politik. Problemet är att det spiller över på synen på kvinnorna, menar Ericson.
Men Christina Ericson ser positivt på framtiden eftersom hon tror att den stereotypa synen på våldet börjar luckras upp. Våld i nära relationer har kommit att handla om så mycket mer än mäns våld mot kvinnor. Till exempel våld i homosexuella relationer eller mot personer med funktionshinder.

– Vi börjar få upp ögonen för att våld finns i många grupper och berör flera typer av kvinnor och flera typer av män.

Men en helt könsneutral ordning tror hon inte på. Det kan finnas områden där män och kvinnor beter sig olika, men det behövs mer forskning och kunskap kring det, menar hon. Christina Ericson pekar också på vikten av ett könsneutralt språk.

– Det kan bli missvisande när begreppen kvinnofrid eller mäns våld mot kvinnor används i debatten när också män kan utsättas för våld av sin partner, säger hon.

Det går inte prata om kvinnofridskränkning när det är en man som blivit utsatt.

– Hur ska någon kunna beskriva vad han eller hon varit utsatt för om det inte finns några ord för det, undrar Christina Ericson.