Kvinnors rätt till medverkan i fredsprocesser sätts på prov i Elfenbenskusten just nu. Deras kroppar har använts som slagfält, och för att en hållbar fred ska bli möjlig måste straffriheten för sexuellt våld upphöra. I den här krönikan för Feministiskt Perspektiv skriver Maud-Edgren Schori och Pierre Schori om det och om bakgrunden till det politiska läget.
Veckan innan Laurent Gbagbo tvingades bort från makten, ringde vi till vår ivorianska, före detta kollega, som ett par veckor tidigare hade flytt från Elfenbenskusten till Frankrike med sina tre barn. Hon pratade om att hon tillbringade dagarna mest med att ringa till sina vänner och kolleger i Elfenbenskusten och att de alla var så rädda. Med brutalt våld bokstavligen inpå knuten och med tomma skafferier var det rädslan som helt dominerade och förlamade tillvaron.
Den känslan har nu bytts mot försiktig optimism. Den valde presidenten Alassane Ouattara har kunnat ta över rodret och sakta påbörjat det mödosamma arbetet med att stabilisera, bygga upp och ena Elfenbenskusten. Ett tillstånd av ”varken krig eller fred” har rått i nio år, med inslag av väpnad konflikt under kortare och längre perioder i olika delar av landet och en ihållande hatpropaganda i regimens medier. Behovet av insatser är stort; alltifrån vård och omsorg om den enskilde som överlevt våld, försoning mellan människor, återflyttning av människor som flytt, till att få igång den värdefulla produktionen av bland annat kaffe och kakao.
Motsättningar skapade av politiska skäl
Ett centralt begrepp i den ivorianska konflikten är ivoiritet. Begreppet myntades för att göra det möjligt att avgöra när en individ är ”bara” medborgare i Elfenbenskusten eller är en ”riktig” ivorian. En person som hävdar sin ivoiritet förväntas bo i Elfenbenskusten och vara född av ivorianska föräldrar vilka tillhör någon av de etniska grupper som kan anses vara Elfenbenskustens ursprungsbefolkning. Ivoiritet har tjänat som ett politiskt vapen med syfte att misstänkliggöra politiska motståndare. Bland det ivorianska folket finns inga traditionella motsättningar mellan de folkgrupper som bor och arbetar i landet. Däremot har politikerna piskat upp stämningen och ställt grupp mot grupp. Konflikten har inte någon religiös grund, trots att det ofta påpekas att striden har stått mellan muslimer i norr och kristna i söder.
Amnesty International, Human Rights Watch, UNHCHR (FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter) med flera organisationer har rapporterat om vittgående kränkningar av mänskliga rättigheter med bland annat systematiska våldtäkter av flickor och kvinnor. Med konflikten har också könsstympningen ökat. Det sexuella våldet har använts för att splittra familjer och samhällen och för att vanhedra enskilda och familjer. Kvinnors kroppar har använts som slagfält.
Våldtäkter har utförts intill anhörigas döda kroppar och med offrets make och söner som ”åskådare” eller till och med som förövare. Margot Wallström, generalsekreterarens speciella sändebud för sexuellt våld i konflikt, har talat om ”chockerande” rapporter om sexuellt våld i Elfenbenskusten. Hittills har förövarna kunnat åtnjuta straffrihet vilket bidragit till att de kvinnor som överlevt våldet, upplevt ännu en kränkning. Därför krävs nu ett omfattande och systematiskt arbete för att identifiera förövarna och ställa dessa inför rätta.
Hållbar fred kräver kvinnors medverkan
Det är mot denna bakgrund som Elfenbenskustens nya ledning, FN och andra som deltar i det fredsbyggande arbetet, nu sätts på prov. Skall det nya Elfenbenskusten bli ett land som inkluderar alla medborgare, måste kvinnorna ges handlingsutrymme, i enlighet med internationella avtal och nationella handlingsplaner. Beslut om samhällsbygget måste omfatta även kvinnors erfarenhet och kunskap och för detta krävs att kvinnor är med vid förhandlingsborden i olika sammanhang. Kunskap om innehållet i dokumenten och om villkor för att de förvekligas måste öka bland alla de aktörer som deltar i arbetet för en hållbar fred.
FN:s konvention för att avskaffa alla former av diskriminering av kvinnor (CEDAW) ratificerades av Elfenbenskusten 1995. FN:s säkerhetsrådsresolution 1325/2000 kräver att kvinnor skall delta på lika villkor som män i fredsbygget och att kvinnor och flickor skall skyddas mot alla former av våld, även efter konflikten.
Elfenbenskustens egen handlingsplan för 1325 (2008-2012) kräver att kvinnors och flickors rättigheter skyddas med avseende på alla former av sexuellt våld under och efter väpnad konflikt, att kvinnors rättigheter inkluderas i de återuppbyggnads- och utvecklingsprojekt som genomförs i landet och att kvinnor ges möjlighet att i ökad utsträckning delta i politiska beslut. Nu är det upp till alla inblandade att gå från ord till handling.
