Jämställdhet kommer inte automatiskt med en större andel kvinnor i försvaret. Det är en av slutsatserna i Alma Perssons avhandling om genusrelationer i den svenska Försvarsmakten. Feministiskt Perspektiv ställde tre frågor till henne inför disputationen i dag, fredag, vid Linköpings universitet.
Alma Persson har kommit fram till att jämställdhetsfrågan fått större utrymme i takt med att man gått från invasionsförsvar till internationellt insatsförsvar. Samtidigt konstaterar hon att i de svenska insatsstyrkorna skapas nya skillnader mellan mäns och kvinnors arbete. Detta trots att FN:s resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet – en pådrivande faktor i utvecklingen – understryker att jämställdhet ska genomsyra hela det fredsbevarande arbetet.
I sin studie har Alma Persson följt ett förband under förberedelserna för en fredsbevarande insats. Hon har också intervjuat några av de första kvinnliga officerarna och personer på ledande poster i Försvarsmaktens högkvarter. De såg det som en utmaning att anpassa sig till en extremt mansdominerad organisation. De protesterade inte mot vad de senare skulle uppfatta som sexuella trakasserier och diskriminering för att accepteras av männen i det militära. Längre fram i karriären började de framföra sin kritik öppet i organisationen. Intervjuerna som Alma Persson gjort visar att unga kvinnliga officerare tjugo år senare fortfarande väljer att gilla läget för att bli accepterade.
Varför är det så?
– Det här är något man ser i många studier, inte bara inom Försvarsmakten. Det är inte förvånande, men intressant eftersom det finns en uppfattning om att bara kvinnor kommer in så löser de här sakerna sig av sig själva, om vi ger det några generationer. Istället sker förändringen på ett individuellt plan och går från att köpa läget till att ställa hårda krav.
– Att unga kvinnor anpassar sig är inte så konstigt. De unga männen ägnar också mycket kraft under värnpliktsåren åt att visa att de duger, men kvinnor behöver bevisa mer än så. De är representanter, inte bara för sig själva, utan för kvinnor som grupp och det är en betydligt större uppgift att ge sig i kast med.
Behövs det en mer nyanserad diskussion om resolution 1325?
– 1325 är en ambitiös resolution. Jag har tittat på hur den förstås i praktiken och kan se att den å ena sidan ger jämställdhetsfrågan en större tyngd. Jämställdhet ses som viktigt och kvinnor som nödvändiga i de här förbanden. Det har varit lättare att se kvinnor som viktiga i de internationella förbanden än i invasionsförsvaret. Det positiva är att jämställdheten blir en kärnfråga snarare än något byråkratiskt och administrativt i marginalen.
– Baksidan är att jämställdhet igen blir en fråga för kvinnor i högre grad. Resolutionen säger inte så, men fokus ligger på att det är kvinnor som behövs snarare än ett genusperspektiv.
Vad hoppas du att de här rönen ska leda till?
– Jag hoppas att det blir en diskussion om hur man ska se på jämställdhetsfrågan på ett bredare sätt. Att det är dels en fråga om kvinnors bidrag och antal, dels att det handlar om genusmedvetenhet för alla i organisationen, inte bara för kvinnor. Jag hoppas också att man ska titta på baksidan av 1325.
Att plocka in kvinnor bara när de anses nödvändiga räcker inte för att åstadkomma jämställdhet, anser Alma Persson, eftersom de specifika uppgifter som bara kvinnor kan göra inte är särskilt många.
– Att få en större andel kvinnor är lika viktigt. Det måste vara både och. Jämställdhet betyder inte bara att det ska finnas kvinnor, utan också om att verksamheten måste förändras och omfatta fler perspektiv för att bli bättre. Det har varit en fördel med de internationella insatserna, att där förstår man att jämställdhet har med verksamheten att göra, säger hon.
