I sommar spelas fotbolls-VM för damer i Tyskland. Men det har inte alltid varit självklart i Tyskland för kvinnor att spela fotboll. Medan andra europeiska länder sedan mellankrigstiden haft klubbar och mästerskap, har politik och kvinnoförakt länge stått i vägen för fotbollsintresserade i Tyskland.

I England har det funnits organiserade lag och spelats matcher sedan första världskriget. Det var redan då en publikmagnet med ofta 10 000 sålda biljetter och 1920 spelades den legendariska matchen i Everton med 53 000 åskådare.

I Frankrike bildades det tidigt ett kvinnligt fotbollsförbund. Sporten var populär, liksom i flera andra europeiska länder, och det anordnades landskamper. Men inte med Tyskland. I Tyskland innebar damfotboll under mellankrigstiden att kvinnor stod i en ring och sparkade en boll mellan varandra.

Under nazismen var fotbollstjejen inte precis den kvinnobild som propagerades, men det skulle komma värre. Så sent som 1955 förbjöd tyska fotbollsförbundet alla dess klubbar att träna damfotboll. Det förbudet upphävdes 1970, men då tilläts kvinnorna bara träna och spela om somrarna och endast 70-minutersmatcher, på grund av sin ”vekare natur”. Det är märkligt i ett land vars nationella identitet verkar synonym med bollsporten. Eller så var det bara symptomatiskt. Fotboll är männens sport, där män regerar.

Långt kvar till lika lön

Tyskornas fotbollsintresse har vuxit och lagen har blivit framgångsrika. 
Samma år som muren föll vann tyska damlandslaget EM. Det årets segerpremie var en kaffeservis var till spelarna. För fyra år sedan vann de världsmästerskapen mot Kina – då fick spelarna vars 50 000 euro.

Men det är en bit kvar till lika lön. Enligt en undersökning av Svenska Dagbladet tjänar de bäst betalda manliga spelarna i allsvenskan ca 80 000 kronor i månaden. Det kan jämföras med Umeå IK, den damklubb som har störst budget, där medellönen ligger på ca 75 000 kronor – om året.

Dessa siffror återspeglas över hela världen. Det är fortfarande fler som vill se män som kickar boll. Ändå har det redan sålts 50 000 biljetter till sommarens världsmästerskap i damfotboll och det är ingen som kallar det för husmorsgymnastik längre.

Mattel tillverkar Barbiedockor

Men ibland undrar man. Lagom till spelen har Mattel tillverkat en fotbolls-Barbie. Den tyska anfallaren Birgit Prinz och legendariska Silva Neid – nu landslagstränare – har pressats in i det kvinnliga formidealet av beige hårdplast och iklätts tyska landslagets dräkt. Är det ett framsteg eller en backlash? Barbie tillverkar sedan några år Barbie-dockor efter verkliga kvinnor, de kallas ”one-of-a-kind-serien”. Annars utmärker sig dockorna med att inte framhäva personliga egenheter, utan ett homogent skönhetsideal. Men dessa ”unika” dockor är lika Mattels traditionella föreställningar om hur kvinnor ska se ut (Angela Merkel-dockan blev genast 30 år yngre och 50 kilo lättare). Eftersom det handlar om Barbiedockor, kan landslagsdräkterna bytas ut mot cocktailklänningar och strandtoppar. För sedan när vill Mattel verkligen göra något för jämställdheten?

Mottot för sommarens spel är: ”20elf von seiner schönsten Seite!” (20elva från sin vackraste sida). ”Vår slogan återspeglar vår spelfilosofi – fotbollens generella känsla och damfotbollens speciella estetik och dynamik”, säger den f.d. anfallaren och ordföranden i spelens organisationskommitté Steffi Jones. ”Med denna slogan lyckas vi förmedla damfotbollens underbara känsla och charm”, tillägger ordförande för tyska fotbollsförbundet Theo Zwanziger. En tydligare markör för traditionella könsstereotyper får man leta efter. Dessutom används det manliga pronomenet ”seiner”, på svenska översatt till ett könsneutralt ”sin” – på tyska är det ett tydligt manligt pronomen men som även kan innefatta kvinnor. Denna märkliga slogan borde åtminstone använt ”ihrer”, som utesluter att män i landslagselvan. Bättre hade varit ”20elva från sin starkaste sida” – så hade vi sluppit skönhetsoket en liten stund i alla fall.

Det finns fortfarande fler matcher att vinna utanför än på planen.