I inbjudan till workshopen konstateras att genusforskningen har blivit alltmer teoretisk i sin ambition att integrera intersektionalitet, maskulinitet och queerstudier, samtidigt som praktiskt jämställdhetsarbete tenderar att fokusera alltmer på feminism och kvinnor. Workshopen syftade till att adressera denna problematik. Arrangemanget samlade drygt 50 forskare, studenter och en del praktiker, de flesta kvinnor.
 

Träffen inleddes med tre korta forskarpresentationer: Rosalind Eyben, som reflekterade kring frågan huruvida genus och utvecklingsarbete kan förenas, Virgina Vargas, som talade om utveckling och genus utifrån nya emancipatoriska paradigmer och Christine Sylvester som filosoferade kring Genus, biopolitik och utveckling. Efter det delades deltagarna in i tre diskussionsgrupper för att gå igenom bidrag som deltagarna skickat in i förväg. Den första gruppen diskuterade intersektionalitet, den andra skillnader i teori och praktik utifrån problem inom området genus och feminism och den tredje fördjupade sig i rubriken för workshopen: från kvinnor till genus och tillbaka till kvinnor.

Ett nytt utvecklingsparadigm?

Tidigare definierades utveckling nästan alltid från ett västerländskt perspektiv, där vi såg oss själva som utvecklare och där mottagare, dvs. de som deltog i olika utvecklingsprogram, sågs som i behov av utveckling till något de inte var i utgångsläget. Deras historia och kunskaper togs sällan tillvara.

Flickor och kvinnor uppfattades som nycklar till utveckling. Nät flickor och kvinnor fick utbildning startade en utvecklingsprocess som hela samhället fick nytta av. Med små resurser: en get, en ko eller ett mikrolån kunde kvinnor förändra de samhällen de levde i. ”Empowerment of women is smart economics”, skriver t.ex. Världsbanken. Se också www.girleffect.org

Utveckling beskrevs i tekniska termer, som en lineär process. Ökat handelsutbyte ledde till ekonomisk tillväxt. Det handlade om orsak och verkan och resultat, som skulle kunna mätas i termer av minskad barnadödlighet, ökad läskunnighet, förbättrad hälsa, ökad jämställdhet osv.
 

Idag ifrågasätts ovanstående modell allt oftare. Utveckling förutsätter i stället dialog, att de som blir partners i ett utvecklingssamarbete diskuterar och kommer överens om en problemanalys, som utgör grunden för arbetet, att det måste finnas ömsesidig respekt osv. Utifrån historia och traditioner är det ändå ofta nödvändigt att särorganisera kvinnor, utbilda och stärka dem på olika sätt. Och en stark kvinnorörelse är fortfarande en förutsättning för bättre villkor för alla kvinnor. Men rika, västerländska, vita, medelålders, heterosexuella kvinnor prioriterar andra saker än t.ex. fattiga, svarta, unga, lesbiska kvinnor i Sydafrika.