För Sverigedemokraterna, SD, är det viktigt att upprätthålla "naturlig" könsskillnad, noterar Edda Manga i sin analys av SD:s nya partiprogram. Det gör partiet vänligt inställt till samhälleligt stöd för könsbyte och motståndare till att samkönade par adopterar barn. Familjen som naturligt grundad gemenskap legitimerar i förlängningen partiets nationalism.
Diskussionen kring Sverigedemokraternas nya principprogram har fokuserat på deras försök att definiera svenskhet i termer av ”kultur” och ”lojalitet” och att de uttryckligen tar avstånd från att islam och muslimer förekommer i Sverige. Men det finns åtskilligt mer att begrunda i ett principprogram som ämnar till – och faktiskt kan ge – Sverigedemokraterna massivt stöd om de lyckas etablera sig som det enda koherenta alternativet till det nuvarande systemet: som ett försvar av (det kulturellt homogena) folkhemmet som appellerar till solidaritet med svaga och utsatta i nationens namn.
Därför är det intressant att notera att föreställningar om genetiska skillnader och essentialism – som noggrant bortraderats vad gäller ras och osvenskhet – behålls i förhållande till kön. Mycket är kulturellt och socialt konstruerat, medger numera Sverigedemokraterna, men det finns ”också en nedärvd essens”. Detta gäller framförallt ”biologiska skillnader mellan de flesta kvinnor och de flesta män, som sträcker sig bortom det som kan observeras med blotta ögat”.
Familjen och nationen
Sverigedemokraterna tänker sig att dessa biologiska skillnader leder till att kvinnor och män gör olika livsval och beter sig olika om de tillåts välja fritt. Systematiska skillnader mellan kvinnors och mäns villkor ska därför inte ses som ett resultat av diskriminering eller könsmaktordning utan som en konsekvens av olika naturligt bestämda preferenser.
Skillnaden mellan kvinnor och män utgör inget politiskt problem. Däremot är könsskillnaden grunden för familjen, som Sverigedemokraterna ser som en ”naturlig gemenskap” kopplad genom sin naturlighet till en annan och för dem central gemenskap: nationen. På detta sätt kan nationell identitet definieras på ett kulturalistiskt och icke-essentialistiskt sätt och ändå grundas i naturlig gemenskap.
De medfödda skillnaderna mellan kvinnor och män ses som komplementära och nödvändiga för samhällelig harmoni. Detta avspeglas i deras syn på adoption, ett barn bör växa upp med en man och en kvinna vilket är det biologiskt naturliga. Om de biologiska föräldrarna saknas ska de ersättas av en man och en kvinna. Det ska med andra ord inte vara tillåtet för ensamstående, samkönade par eller ”polyamorösa grupper” att adoptera. Uppfattningen om naturlig könsskillnad utmynnar intressant nog i att de intar en vänlig inställning till samhälleligt stöd för könsbyte. I vissa fall är det påkallat att intervenera för att upprätta naturlig könsskillnad genom kirurgiska ingrepp.
Mångkulturalism och sönderfall
Familjen som en gemenskap grundad i naturen är viktig för legitimeringen av nationalismen eftersom nationen som politisk gemenskap får sin exklusiva plats genom sin naturlighet. Enligt partiprogrammet kännetecknas familjen och nationen av att de är ”välfungerande” – ett påstående som läsaren förväntas acceptera som självklart. Nationell identitet är grunden för välfärdsstaten eftersom den vilar på människors förmåga att identifiera sig med de som liknar dem. Välfärdsstatens sönderfall är därför kopplat till en nedgång av nationell solidaritet – skapad av mångkulturalism – och för att återupprätta välfärdsstaten krävs att nationalismen stärks.
De totalitära inslagen i denna ideologi är paradoxalt nog inkodade i den öppna och antiessentialistiska definitionen av svenskhet: lojalitet med Sverige (såsom det definieras av Sverigedemokraterna) är grundläggande för att erkännas som en del av folket, vilket innebär att även ”infödda svenskar” av ”svenska föräldrar” kan mista sin status som svenskar om någon (vem?) kommer fram till att de brister i lojalitet mot nationen. Folket ska vara enat och det finns bara plats för ett folk i ett folkhem.
Hierarki och moral
Sverigedemokraterna är också explicita i en hierarkisk rangordning av folk och kulturer. Vissa är bättre än andra på att slå vakt om mänskliga rättigheter, demokrati och materiellt välstånd, hävdar de. De är därför bättre än de som ”inte vill eller inte förmår att skapa goda levnadsvillkor”.
I en situation av ökade sociala klyftor och social misär och ett vakuum av alternativ till det nuvarande ekonomistiska styret, kan Sverigedemokraternas försök att återta en värdekonservativ tolkning av begreppen folk och folkhem bli effektiv. Denna väg förutsätter ett angrepp mot en feministisk analys av kön och könsförhållanden där vikten av en återgång till traditionella värden och familjecentrerad moral är centrala punkter på agendan. Det är uppenbart att problemet med Sverigedemokraterna inte inskränker sig till att de är främlingsfientliga och islamofoba. För de feminister som ännu inte vaknat är det läge att göra det nu!