Manifeste Féministe (Autrement förlag, 2011) är något så ovanligt som en antologi om feminism med texter av och med en brokig samling män: filosofer, forskare, författare, konstnärer, politiker, diplomater och en prostituerad transvestit.

Alla är fransmän och redaktör för boken är den franska journalisten och historikern Laure Adler. Boken, vackert illustrerad i färg, inleds med en historisk tillbakablick, där redaktören konstaterar att det funnits (företrädesvis västerländska) män, som förespråkat jämställdhet och uppvärdering av kvinnor i samhället alltsedan 1600-talet.

Därefter kommer de olika männen, som bjudits in, till tals, antingen genom texter de själva skrivit eller som intervjuer Laure Adler gjort med dem.

Pap Ndiaye är historiker och en militant antirasist, 46 år, knuten till CRAN (Conseil représentatif des associations noires de France = det representativa rådet för svarta organisationer i Frankrike) och författare till flera böcker om de färgades situation i både Frankrike och USA.

Ndiaye anser att det finns stora likheter mellan den feministiska och den antirasistiska kampen. De har glädje av varandras erfarenheter. Man ska ändå vara medveten om att det finns vissa skillnader och begränsningar i analogierna. Västerländska, vita feminister är till exempel inte tillräckligt medvetna om betydelsen av rasdominans samt koloniala och postkoloniala erfarenheter bland färgade kvinnor.

På samma sätt finns det svarta medborgarrättskämpar som inte är tillräckligt medvetna om brister i kvinnors rättigheter. PN:s slutsats blir att man inte kan säga att antirasism är viktigare än feminism eller tvärtom. ”Vi ska inte ägna oss åt destruktiv konkurrens utan lyssna på varandra.”

Diplomaten, författaren och den radikala politikern, Stéphane Hesse, beundrar sin mor väldigt mycket. Hon var en förebild för honom. En annan viktig person var en guvernant han hade som barn. Hon förklarade för honom, när han var en arg liten pojke, att ilska inte leder någonstans. För att bli framgångsrik måste man vara snäll.

Hesse var aktiv i den franska motståndsrörelsen under andra världskriget och träffade då många modiga kvinnor som kämpade sida vid sida med männen. Deras insatser var lika värdefulla som männens och gav Hesse en stor respekt för kvinnor.

Han menar att det är långt kvar till jämställdhet. De flesta håller med om och beklagar detta, men det görs inte särskilt mycket för att förändra. ”Jag tycker, precis som Simone de Beauvoir, att det var ödesdigert att reducera kvinnor till en särskild sort, olika män, och därmed underordnade. För mig är kvinnor hjältinnor.”

Hesse menar att det är viktigare att älska än att bli älskad. Det är olyckligt att skilja mellan kärlek och sexualitet. Sexualiteten har blivit en slags sport som praktiseras som en fysisk aktivitet där det gäller att nå resultat. Hesse säger sig alltid ha känt ett behov av att ”investera sin energi i en älskad varelse”. När hans fru gick bort sökte han en ny varelse att älska.

Lionel Jospin, fransk politiker och socialistisk statsminister 1995-2002, uppfattade tidigt att det rådde jämställdhet i hans hem. Föräldrarna levde jämställt och alla de fyra barnen, två flickor och två pojkar, behandlades lika och uppmuntrades att utbilda sig till det de ville och inte utifrån kön.

När han blivit politiskt aktiv i det franska socialistpartiet på 70-talet, upptäckte Jospinatt kvinnor exploaterades, underordnades och förnedrades i de flesta av världens länder. Då bestämde han sig för att arbeta aktivt för jämställdhet i det politiska livet, bland annat genom att uppmuntra kvinnor att ta politiska uppdrag.

Jospin beskriver hur han genom mobilisering och kvotering successivt lyckades få upp andelen kvinnor både i det franska parlamentet: nationaförsamlingen.

När Jospin blev statsminister 1997 uttalade han sig för jämställdhet i sin allmänpolitiska deklaration: ”Vi måste göra det möjligt för franska kvinnor att engagera sig politiskt. För det krävs både institutionella och kulturella förändringar. Vår mentalitet och vårt beteende måste påverkas. Detta förutsätter bland annat att vi skriver in jämställdhet i regeringsformen.”

Jospin bildade en regering av femton ministrar vara fem var kvinnor, bland dem Martine Aubry och Elisabeth Guigou, som fortfarande är politiskt aktiva. I samband med den Internationella Kvinnodagen 1998 försökte han övertala president Jaques Chirac att ta in målet om lika representation av kvinnor och män i regeringsformen, men Chirac ville inte att det skulle stå så tydligt utan skrivningen blev till slut mera urvattnad.

Jospin arbetade vidare med frågan om en lag om lika representation i alla typer av val: till kommunala, regionala och nationella församlingar liksom val av franska delegater till EU-parlamentet. När han presenterade förslaget i nationalförsamlingen möttes han av både glåpord (från män) och applåder (från kvinnor). Men han gav inte upp och den 3 maj 2000 blev det i en omröstning majoritet för lagen.

Under Jospins tid som statsminister genomfördes en rad förändringar för att främja jämställdhet. Ségolène Royale utsågs till minister med ansvar för bland annat föräldraledighet.

Arbete mot mäns våld mot kvinnor och mot trafficking prioriterades, information om preventivmedel gjordes tillgänglig för alla, och abortlagstiftningen reformerades. Vidare började man arbeta för lika löner för lika och likvärdigt arbete.

Nikita får avsluta antologin. Han blev prostituerad av en slump, som 15-åring, då en man erbjöd honom 500 francs för att gå till sängs med honom. Efter det utbildade han sig först till ingenjör och tog en MBA (Master of Business Administration) i New York.

Efter vidare studier i USA och England återvände han till Paris 1985. 1987 träffade han en kvinna, som han blev kär i. De gifte sig och fick tre barn. Sedan skilde de sig. Fram till 1999 försörjde han sig som konsult och företagsledare, samtidigt som han prostituerade sig som transvestit.

1999 flyttade Nikita till London med en av sina kunder. Förhållandet varade i fem år. Sedan flyttade han tillbaka till Paris och jobbade som konsult i ett år, för att sedan träffa sitt livs kärlek, en man, som han nu lever tillsammans med.

Nikita beskriver sig som lång och mörk, klädd i kort kjol av vinyl. Han håller på att lära sig att gå som en kvinna. De tar honom ungefär 10 minuter att med smink och kläder förvandla sig kvinna. Han säger att han är en man som klär ut sig till kvinna för att få kunder (som prostituterad). Han har inga problem med sin identitet.

Nikita har engagerat sig för de prostituerades rättigheter och var 2005-07 aktiv i Strass (Syndicat du travail sexuel, ungefär Sexarbetarnas fackförening), men nu när han slutat prostituera sig har han lämnat organisationen.

Han har haft många betydande män som kunder och raljerar litet över den svenska sexköpslagen. I Frankrike är det väldigt vanligt att personer på höga positioner köper sex.

Nikita tycker det är skrattretande att den nuvarande presidenten, Sarkozy, diskuterar ett förslag om kriminalisering av sexköpare när över 80 procent av högerpolitikerna går till prostituerade. Detta vet han, eftersom han känt igen flera av sina och sina kollegers kunder på bilder i tidningarna.

Alla männen i boken uttrycker kärlek och beundran för kvinnor. I synnerhet de kvinnor de mött oavsett om de är partners, vänner, kollegor, kända eller okända kvinnor. Fler av dem idealiserar kvinnor, kanske litet för mycket, men Manifeste Féministe är trots det en vacker och läsvärd bok.