När den norska Nobelpriskommitténs ordförande Thorbjørn Jagland offentliggjorde beslutet om vilka som tilldelats årets fredspris gick ett glädjeskri genom jordens kvinno- och fredsrörelser. Samtidigt väcks frågor om pristagarnas oförvitlighet, vilket blottar svårigheter att få ihop kamp för kvinnors rättigheter med makt och inflytande.
Ellen Johnson Sirleaf, Leymah Gbowee och jemenitiska Tawakkul Karman får fredspriset ”för sin icke-våldsamma kamp för kvinnor och kvinnors rättigheter till fullt deltagande i fredsskapande arbete i Afrika och arabvärlden”.
Efter så många år av kamp i skuggan, med små resurser och i de flesta fall långt ifrån makten – äntligen ett erkännande? Skepsisen övergick i jubel bland feminister i de konfliktdrabbade områden som kämpat för att lyfta kvinnors röster. Oftast talas om att kvinnorna ska beskyddas men förskräckligt lite med kvinnor själva, om deras behov och pågående men osynliggjorda strävanden efter fred.
I USA hade en dokumentärserie om kvinnors roll i krig, väpnade konflikter och fredsbyggande premiär samma vecka som fredspristagarna presenterades.
Serien åtföljs av hundratals evenemang runt om i USA för att fästa uppmärksamhet på vikten av att kvinnor ges möjlighet att delta i konfliktlösning och samhällsbyggande för att skapa hållbar fred. Den backas upp av personligheter som skådespelaren Matt Damon och fungerar som ett socialt nätverk för alla som vill bidra till förändring. Allt började med att producenten Abigail Disney fick klart för sig hur fredsavtalet i Liberia kommit till, en historia som hon inte var beredd att låta falla i glömska. Den berättas i vad som blivit första avsnittet i dokumentärserien: Pray the devil back to hell.
I den kampen spelade Leymah Gbowee en central roll. Hon intervjuades nyligen av MS Magazine.
Årets fredspris är ett sant erkännande för svenska organisationer som Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet, Operation 1325, UN Women och inte minst Kvinna till Kvinna som samarbetar direkt med den rörelse som belönats i Liberia.
Samtidigt konstaterar Michele Kort på Ms Blog att fredspriskommittén har en del att ta igen när det gäller att hedra kvinnor.
Liksom vid tidigare fredspriser har kontroverserna inte låtit vänta på sig. Kritiker har påmint om att Liberias president Ellen Johnson-Sirleaf under en period stöttade tidigare presidenten Charles Taylor som står åtalad för brott mot mänskligheten, även om hon senare spelade en avgörande roll för att han skulle kunna ställas inför rätta.
Landet gick i veckan till ett val där mycket står på spel. Och kvinnorörelsen kämpar för ett högt valdeltagande.
Samtidigt, i Jemen, är feminister förvånade över att Tawakul Karman fått fredspriset just för att kvinnor ska inkluderas. Hon har inte gjort sig känd för att kämpa för kvinnors rättigheter. Till skillnad från feminister som Amal Basha och Hooria Mashor har hon inte uttalat sig om vilka reformer som behövs för att kvinnor ska kunna inkluderas i det jeminitiska samhällslivet.
Samtidigt är det en berättigad fråga om kvinnor som Tawakul Karman och Ellen Johnson-Sirleaf kunnat nå sina ledarroller om de inte varit beredda att kompromissa med makten. Som president har Johnson-Sirleaf tagit stora personliga risker för att se till att freden varar. Sydafrikanske ärkebiskopen och aktivisten Desmond Tutu har sagt att hon förtjänar priset många gånger om. I Jemen när unga och kvinnor i proteströrelsen förhoppningen att Tawakul Karman ska överge islamistpartiet al-Islah när regimen är störtad.
Sandra Chaher, medlem i det internationella nätverket för journalister med genusperspektiv, RIPVG, framhåller att kritiken mot pristagarna måste ses i sitt sammanhang och mot bakgrund av att det är ett i högsta grad politiskt pris. I en artikel i argentinska tidningen Tiempo Argentino konstaterar hon att Ellen Johnson-Sirleaf, liksom många andra ledande kvinnor, brukar kallas järnlady. ”Det är inte första gången en kvinna klassas som auktoritär efter att ha visat stark förmåga att utöva makt och inte låter sig manipuleras. Att det skälls på dessa kvinnor får ses som ett tecken på framgång”, menar Sandra Chaher. ”Särskilt så länge kvinnors framgångar i så hög grad överskuggas av maktmännens ’omertá'”.
Hade fredspriset kunnat ges till andra kvinnorättsaktivister som vågar kräva ännu mer av lika rättigheter och möjligheter för just kvinnor, eller till någon som inte fläckas alls av kopplingar till makteliter med tvivelaktiga meriter? Det är möjligt. Bland de tre utsedda kanske Leymah Gbowee står för den rena aktivismen i så fall. I vad mån en aktivist kan kompromissa med makten för att skapa utrymme för kvinnors rättigheter, utan att få sin gärning ifrågasatt, är en fråga som beror på kontext och saknar självklara svar.
