Utgångspunkten för valanalysen var att undersöka hur väljarna resonerade kring att rösta på partiet samt att undersöka partiets position i det politiska landskapet. Rapporten är en genomgång av hur partiet organiserade valrörelsen, större händelser, opinionsundersökningar, en analys av SVT VALU:s vallokalsundersökning samt analys av valresultatet i avseende stöd i riksdagsvalkretsar. Utöver detta genomfördes två enkätstudier, en mindre om medlemmarnas syn på partiets valrörelse, samt en större öppen webbenkät. Det samlade materialet presenteras i en femtiosidig rapport.

Enligt den Sifo-undersökning som partiet gjorde 2010 svarade 15 % att de kunde tänka sig att rösta på Fi, jämfört med 10 % år 2006. Inför valet 2010 hade andelen väljare som ansåg det vara bra att Fi kommer in i riksdagen ökat till 46 % jämfört med 36 % år 2006. Feministiskt initiativ tycks ha blivit mer etablerat som ett parti som väljarna kan tänka sig att rösta på – trots detta fick partiet fick ett sämre valresultat 2010.

Svaret på denna paradox fick vi genom den öppna webbenkät som besvarades av 842 respondenter, varav 95 % funderat på att rösta på Fi. Av dessa röstade 68 % på Fi och 32 % gjorde det inte. Webbenkätens öppna frågor och det stora gensvaret har inneburit ett omfattande analysarbete och visar hur de som röstade på Fi jämfört med de som inte gjorde det trots sina sympatier resonerade.

De som valde att rösta på partiet gjorde det på grund av partiets sakpolitiska ställningstaganden kring antidiskriminering och att de var trötta på blockpolitiken. De mest framträdande svaren bland de som inte röstade på Fi var att man uppfattade det som en bortkastad röst om partiet inte skulle bli invalt i riksdagen, och att man inte ville att Alliansen skulle vinna valet. En del av dessa gav uttryck för att de bestämde sig i panik i valbåset, och att de ångrat att de lät denna rädsla styra valet på valdagen istället för att rösta efter den ideologi de ansåg stod dem närmast: feminismen.

Att så många av respondenterna angett blockpolitiken som anledning för deras val, oavsett om de röstat på Fi eller inte, visar att det finns en önskan om ett mer ideologiskt förankrat politiskt samtal, och ett behov av en vitaliserad politisk demokrati som inte blockeras av ett allt mer framträdande tvåpartisystem.

Vilka personer som kandiderade för partiet hade också betydelse. Många angav Gudrun Schyman som en anledning till att rösta på Feministiskt initiativ och hon fick avsevärt flest personröster. Men vi kan även se att riksdagskandidater med starkare lokal förankring och synlighet också fått relativt många personkryss i dessa kommuner.

Enkätsvaren visar att Feministiskt initiativ lyckades bra med kommunikationen via sociala medier, men också att man önskat att Fi hade synts mer i annonskampanjer och medier. Vi kan se att Fi med bristande personal- och annonsresurser inte lyckades nå ut till en större allmänhet vilket förklaras av partiets kraftigt begränsade ekonomiska förutsättningar.

En intressant notis är att enbart 3 av 842 personer överhuvudtaget nämnde eldningen av 100 000 kr för rättvisa löner under Almedalsveckan, trots en allmän uppfattning att det skulle ha skrämt potentiella väljare. Av de 3 personerna var 2 positiva till eldningen. Vi ser också ett kraftigt ökande medlemsantal 40 % direkt efter eldningen och fram till valet och en tydlig ökning av nybildade lokala medlemsgrupper under hösten.

Även om Fi backade i riksdagsvalet, gjorde partiet bättre resultat i några kommunval och blev med 8,93 % tredje största parti i Simrishamns kommun där partiet nu syns påtagligt i den lokala debatten. Det är tydligt att Feministiskt initiativ under och efter valrörelsen har stärkts lokalt och har ett växande engagemang. Förhoppningsvis kan rapporten bli ett bra underlag till det fortsatta arbetet och de nya vägar partiet tar efter sin kongress i mars.