Grammisgalan 2011 är avklarad. Och med Robyn och Säkert! i flera kategorier kunde den första anblicken lura oss tro att den kvinnorepresentationen var ganska god när det gällde musikpriset som kallar sig Sveriges viktigaste.

Vid en noggrannare beräkning visade det sig att männen ändå dominerade med 61 nomineringar mot 18. Till det ska läggas sex konstellationer som innehöll både män och kvinnor. Detta utjämnades efter Robyns ångvältsliknande framfart, vilket resulterade i att knappt hälften av pristagarna var kvinnor. Men i många fall alltså samma kvinna.

Utöver Robyn prisades Zilliacuskvartetten för årets klassiska, IAMAMIWHOAMI – mer känd som Jonna Lee – som årets innovatör, och årets visa, samlingsskivan med Sonja Åkessons dikter tonsatta av ett antal kvinnor. Det projektet har dock män som initiativtagare och producenter/musiker.

Genrer som jazz, hip hop, dans och hårdrock är seglivade i sin mansdominans, det är den breda pop-, rock- och elektroniska musiken som med tiden blivit mer jämställd. Därför är det lite märkligt att det även inom dessa kategorier varit så svårt att hitta fler kvinnor.

Samtidigt var variationen bland männen inte heller särskilt stor. Det råder sedvanlig genreförbistring (Pascal hårdrock?) och man kan i vanlig ordning ifrågasätta Grammisjuryns omdöme och syften.

P3 Guld som går av stapeln imorgon har både jurygrupper och lyssnarröster och torde sålunda ha lite mer folklig förankring. Kategorierna är något färre, till exempel förekommer här inte någon bästa kvinnliga eller manliga artist.

Dessa kategoriers vara eller icke vara kan diskuteras, det är i grunden naturligtvis en ovidkommande bedömningsgrund men de skulle kunna ha legitimitet när det gäller att utjämna en obalans (vilket säkerligen inte var den ursprungliga poängen). Kanske skulle man övergå till att kora årets manliga och kvinnliga grupp, för där råder mer stiltje än bland individuella akter.

Bland P3 Gulds nomineringar är mansövervikten mindre, trettiotvå mot tolv samt Pascal, som består av två kvinnor och en man. Lite förvånande med tanke på de senaste årens utveckling är att man inte instiftar årets elektronica eller något liknande.

Där ligger Manifest i framkant. Galan för artister som ligger på så kallade oberoende bolag äger rum den fjärde februari. Här finns ett flertal kategorier som går längre än de gängse – synt, rytm, experimentellt, punk/hardcore till exempel. Här har flera jurygrupper valt inom sina specialområden, det och prisets alternativa karaktär gör att man fått fram lite roligare namn.

Men trots det dominerar männen, fyrtiotre akter att jämföra med elva mixade och sju kvinnor.
Huruvida dessa siffror är talande för kvinnors faktiska musikaliska aktivitet på olika nivåer är svårt att säga, något säger mig att en rättvisare bild skulle framträda om jurygrupperna och medierna tog på sig genusglasögonen