Pina Bausch, tysk koreograf och älskad konstnär, gick bort år 2009 i cancer. Hon skapade en helt unik form av expressionistisk dans och är ansedd som en av världens bästa koreografer. Hennes stil är känslosam och uttrycksfull. Den speglar livets längtan efter kärlek, uttrycker en sorg över ensamheten och glädje över rörelsen.

En dansare berättar att Pina Bausch bad honom hitta en rörelse som symboliserar ordet ”glädje”. Han gjorde så och Bausch skapade en hel scen runt denna rörelse i föreställningen ”Vollmond”. Och så tycks hon ha varit. Lyhörd inför sina dansare, öppen till sinnet och med fingertoppskänsla för det sorgliga och humoristiska.

Filmen om henne, som förra fredagen hade premiär på svenska biografer, är skapad av Wim Wenders. Den är uppbyggd runt korta intervjuer med de dansare som ingick i hennes kompani Tanztheater Wuppertal Pina Bausch.

Intervjuerna liknar kommentarer i ord och rörelse. Dansarna berättar något om henne, kort och känslosamt. Sedan dansar de fram sin känsla. Det sker på en brygga, på en refug, i en spårvagn, på en rulltrappa, på en trottoar med en liten hund skällande kring fötterna.

Pina Bauschs uttryck passar överallt. Att hennes dansare tänker på henne med kärlek råder det ingen tvekan om. En av dansarna beskriver arbetet med Pina Bausch som att äntligen få ett språk. En annan dansare säger att Pina Bausch satt vid sitt arbetsbord och såg på henne i 20 år. Längre än hennes egna föräldrar såg henne.

Filmen innehåller också bilder från några av hennes föreställningar. Bland andra den berömda och länge spelade Café Müller från 1978 som kan skådas i Almodóvars film Tala med henne. Stolar och bord är placerade över scenen och två kvinnor dansar med slutna ögon medan en man springer före och flyttar stolarna ur deras väg i ett frenetiskt tempo. Omfamningar i panikartad kärlek. Tyst förtvivlan och diskret humor. Jag önskar att jag fått se den live.

Det är tydligt att Pina Bausch inspirerat många av våra svenska koreografer när jag ser de stora ensemblerna som på rad framför enkla rörelser med sina händer, som sprängfulla av energi kanar över en vattenfylld scen, som springer över tiljorna i cirklar. Och det är förståeligt. Hennes rörelser får oss att le för att i nästa stund drabbas av en ofattbar sorg över kärlekens saknad och livets ensamhet. Det är inspirerande.

Ibland gränsar dansverken till det obehagliga, som kvinnan som får sin kropp vidrörd av en (skenbart) oändlig radda män. Eller kvinnan som är fjättrad med ett rep om midjan och förgäves försöker ta sig fram och bort.

Myten kring koreografen är stark och jag får känslan av att Pina Bausch är dansarnas egen personliga Jesus. Pina Bausch själv är märkligt frånvarande i denna film. Vad det än var hon gjorde för att påverka deras liv så starkt så får vi föreställa oss det själva. Hennes röst hörs stundtals spöklikt i bakgrunden. ”Dansa, dansa, annars är vi förlorade.”

Som film är Pina fascinerande och vacker. Det är ovanligt att se dansföreställningar fångas så bra av kameran men här har det lyckats. Vi är där, i publiken och på scenen. Nära nog för att kunna registrera dansarnas uttrycksfulla ansikten men också tillräckligt långt ifrån för att uppleva den stora ensemblens effekt. Äntligen känns 3D motiverat för bioformatet.

Trots detta är filmen absolut för lång för att hålla intresset uppe. Ännu en intervju, ännu en dansare som utför sin hyllning till Pina Bausch. Efter en timme är jag nöjd och efter en och en halv överfull av dans och lovord över denna makalösa kvinna. Filmen är bra och sevärd, men mer än vad man kan svälja. Efter en timme och fyrtiosex minuter av dans är jag mätt för en lång tid framöver.