Att klimatförändringarna påverkar män och kvinnor på olika sätt och att män står för större utsläpp än kvinnor är gamla nyheter. Därför är det en besvikelse att det civila samhället som mobiliserade mot COP17 inte lade mer tyngd på frågor om genus, könsroller och jämställdhet.
Samtidigt rapporterar många organisationer att det officiella COP17 lagt ned mycket arbete på att få in genusfrågan i diskussioner och positionsutkast.

”Genus har varit ett av nyckelorden här på COP17”, rapporterar organisationen Women’s Environment and Development Organization, WEDO, på plats i Durban. Över 30 sidoevenemang som behandlade genusfrågan har hållits och måndagen den 5 december utnämndes till ”Genusdagen” av UNFCCC. Det är fortfarande en lång väg kvar att gå, men fler och fler organisationer gör ansträngningar för att en genusanalys ska genomsyra överenskommelser och utgöra en central del av ramverket för diskussioner, menar WEDO.

Många möten hölls på hög nivå för att se till att genusfrågor tas upp i alla dokument och policyförslag som skulle läggas fram inför COP17, enligt Genderlinks – nödvändigt eftersom referenser till genus och kvinnor helt saknades i viktiga dokument som till exempel Southern African Development Community, SADC:s utkast till sitt ramverk om klimatförändringarna till COP17. Genderlinks har också varit delaktig i att träna journalister från södra och östra Afrika i nyhetsrapportering med ett genusperspektiv.

Och kvinnor innehar starka positioner i det officiella COP17 – ordförande är Maite Nkoana-Mashabane, Sydafrikas före detta minister för internationella relationer, och ordförande för UNFCCC är Christiana Figueres som under många år suttit med i Costa Ricas förhandlingsgrupp till COP.

På elitnivå har dessa faktum lyfts fram som en stor möjlighet att ge kvinnor i de mest sårbara positionerna en chans att, dramatiskt men inte orealistiskt talat, överleva. Samtidigt råder det ingen tvekan om att COP17 inte kommer avslutas med en överenskommelse som är mer kraftfull än Kyotoavtalet – som i sig ställer alldeles för låga krav för att världen ska kunna undgå de värsta effekterna av klimatförändringarna. Och det är världens fattigaste kvinnor som kommer att drabbas hårdast av den uppenbara politiska oviljan att satsa på omställningar av industrier och jordbruk, offentliga transportmedel och konsumtionsmönster för att rädda klimatet.

De tusentals lobbyister från internationella storföretag som svärmar inom FN och de oljebolag som sitter med i förhandlingsdelegationer till COP-konferenser utan minsta intention att minska sina utsläpp har än så länge större makt än några fraser om kvinnors rättigheter och en kvinna på ordförandeposten.

Vid sidan om COP17 hölls C17, ett aktivistutrymme där fackföreningar, miljöorganisationer, icke-statliga organisationer och sociala rörelser samlades under de två COP17-veckorna för att bygga allianser, skaffa sig mer kunskap och hitta alternativ till de marknadsbaserade lösningar som debatteras på regeringsnivå.

Men förutom det energiska Rural Women´s Assembly – som under COP17 samlade över 700 kvinnor från hela södra Afrikas landsbygd – fanns det få tillfällen att lyfta upp klimatförändringarnas effekter på kvinnor och kvinnors lösningar på klimatkrisen. Det är anmärkningsvärt, med tanke på att evenemanget hölls i Afrika, där hotet mot hela kontinentens matproduktion är så nära sammanknutet med kvinnors roll som producenter av mat.

En kvinnlig journalist från IPS nyhetsbyrå berättade hur hon diskuterat med sin redaktör om hur osynlig kvinnofrågan var bland aktivisterna. Nyathi Esther som arbetar med kvinnofrågor inom gruvfacket NUM hade efter några dagar inte hört något om kvinnor i de seminarier hon deltagit i. Den internationella fackfederationen ITUC lyckades genomföra 23 seminarier – men inte ett enda hade kvinnofrågor som rubrik. Ett möte om ekosocialism kritiserades för att tre av fyra talare helt missade att reflektera över det starka inflytande patriarkala strukturer har när det gäller exploatering av människor och miljö, och för att de helt enkelt reducerade detta till ”en enda mening som nämner kvinnor”.

Agnes Nygren från Afrikagrupperna som deltagit i det civila samhällets aktiviteter under hela COP17-perioden kommenterar:

– Nej, tyvärr har det inte varit mycket om kvinnor. I privata diskussioner med människor som organiserar sig så märks det att de är väldigt medvetna om hur klimatet påverkar kvinnor och deras roll för klimatsmarta lösningar. Men detta har inte tagits upp av arrangörerna av seminarier och möten.

När så Sydafrikas största fackfederation Cosatu, med cirka 1,8 miljoner medlemmar, presenterade sin klimatpolicy var genusperspektivet helt frånvarande.

– Det pågår en parallell process inom Cosatu som försöker visa hur klimatförändringarna påverkar kvinnor, och vi vet att det påverkar arbetande kvinnor. Men det stämmer, policyn har inget genusperspektiv och det gör den svagare, säger Cosatus ordförande Sidumu Dlamini.

Terisa E Turner, professor i sociologi och antropologi vid Guelph universitetet i Kanada, presenterade ekofeministiska och klassbaserade vinklar på klimatkrisen. Även hon menar att klassbaserade kvinno- och genusfrågor fått otillräcklig uppmärksamhet bland klimataktivisterna och i de seminarier hon deltagit i har genusperspektivet varit ”nästan noll”.

Så riskerar ansträngningarna att misslyckas på grund av bristen på genus- och klassperspektiv?

– Ja! Kvinnor som har ett genus- och klassperspektiv är inte särskilt framträdande här – och vi måste jobba på att få in det, menar hon.

Men, säger hon också:

– De tusen kvinnor från landsbygden som är här, de är den mäktigaste gruppen vid det här mötet – det är de som producerar mat och som tar hand om barnen. Och vi kommer att få se mer av dem i framtiden, tror hon.

Och faktum är att dessa kvinnor till stor del sitter på lösningarna. Deras visioner om produktionsmönster och reproduktionsmöjligheter utan diskriminering som baseras på mänskliga behov och inte profitmaximering utgör ett realistiskt och oumbärligt alternativ till de överenskommelser som kommer ur COP-processerna. Kanske det är dags för den brokiga internationella klimatrörelsen att börja ta dem på allvar och inse att deras erfarenheter är centrala för möjligheten att skapa ett hållbart och jämställt samhälle.