Häromdagen åt jag lunch med min kompis och hennes kollega. ”Han planerar att gifta sig” sa min kompis om kollegan som använder Prince som sitt engelska namn.

– Min lillebror har redan gift sig, sa Prince med en suck.

Det visade sig att brorsan var 21, själv är Prince bara några år äldre. Nu hade han varit hemma och firat kinesiskt nyår och på en fest hade han träffat en gammal skolkamrat. De var båda singlar (fortfarande (sic!)) och beslutade för att slå sig ihop. Den nya flickvännen bor i en annan del av landet, men nu ska hon komma hit till Peking för att söka jobb.

Jag försökte få ur Prince vad det var som gjorde att han måste gifta sig.

– Men min lillebror är ju redan gift, nu ska de skaffa barn.

Jaha, men än sen då. Vad ska de göra sen? Försökte jag.

– Vadå? De ska skaffa barn, starta en familj.

Min kompis förstod vad jag menade, hon brukar göra det.

– En nygift vän till mig frågade för ett tag sedan om inte jag ska gifta mig snart, ”Du måste ju gifta dig”. Jag frågade om hon var lycklig i sitt äktenskap, ”Njae, vi har ju rätt mycket problem…”

Det är tveksamt om Prince förstod vad vi syftade på, giftermål är ett måste i Kina och därmed en problemlösare. Gift dig och bli lycklig.

Min kompis inlägg var kanske i viss mån ett försvarstal. Hon är över 25 och fortfarande singel. Visserligen hade hon en pojkvän i fem år, men han var från Tyskland så hon vågade aldrig berätta det för sin familj. Inte för att de har något emot tyskar utan för att hon var rädd att de skulle tro att hon skulle sticka iväg till Tyskland. Som att inte Peking vore tillräckligt långt bort för någon som kommer från södra Kina.

Istället har hon i alla år svarat undvikande på frågorna som kommer så fort hon åker hem och träffar släkten. ”Nej, jag har ingen pojkvän, inte ännu. Jo, det är klart att jag ska gifta mig…” Nu när hon är över 25 börjar det bli alltmer akut, frågorna alltmer ihärdiga.

På kinesiska finns nämligen ett uttryck, shengnü. Det betyder ungefär ”överbliven kvinna” och syftar på någon som närmar sig 30-årsåldern men fortfarande inte har gift sig.

Shengnüs är det synd om.

Det spelar ingen roll hur framgångsrika eller vackra de är. Faktum är att framgång bara gör det värre. En framgångsrik kvinna vill ingen ha, åtminstone inte som fru.

Här uppmanas alla ungdomar att studera, det är ett sätt att flytta sig uppåt i samhällshierarkin, få ett bättre liv än det ens föräldrar har haft. Dubbelbestraffning för kvinnor med andra ord – utbilda dig och förbli ogift, låt bli att utbilda dig och gör din familj besviken. En kinesisk man vill inte ha en fru som har högre utbildning, tjänar mer pengar eller är längre än han själv är. Det vore att tappa ansiktet och det är något alla kineser är rädda för.

Om vi i Sverige klagar på stela könsroller och överlevande traditioner, så är det ingenting mot vad kinesiska kvinnor har att leva upp till.

Inte för att det på något sätt ursäktar detta mönster i Sverige, långt därifrån, men många är de gånger jag tackat min goda stjärna för att jag inte är född i Kina. I Kinesernas ögon är jag en ”överbliven kvinna”, dessutom är jag både lång och välutbildad. Samtidigt imponeras jag av de som liksom min kompis struntar i konventionen och lever sina egna liv. I alla fall i teorin.