Stockholms modevecka avslutade sina tre dagar av modevisningar och festligheter i onsdags. Evenemanget är en arena för svenska märken att visa upp sina kommande kollektioner för svensk och internationell press. Bevakningen är massiv och följs av modeintresserade via nätet.

Modeveckan hölls på Berns, en problematisk plats eftersom syndikalistiska fackförbundet SAC sedan februari 2010 har satt företaget i facklig blockad. Berns har haft återkommande problem med dåliga arbetsvillkor för papperslösa som anställts via bemanningsföretag. Dessutom har restaurangen därefter valt att inte återanställda de som varit fackligt aktiva. De berörda har berättat historier om uteblivna löner och 20 timmars arbetsdagar.

När Stockholms modevecka och SAC:s blockad sammanfaller så blir det inte bara den kulturkrock man skulle kunna förmoda. För även om om modeller och journalister klev på höga klackar förbi strejkvakterna så fort de bara kunde förra året (några strejkvakter har inte varit utposterade denna gång, deras arbete är ideellt och de har svårt att vara där på vardagar), finns det en del beröringspunkter.

Skillnaden i förutsättningar och utsatthet mellan de papperslösa flyktingarna och modefolket är naturligtvis himmelsvid. Men den svenska modebranschen råkar märkligt nog ha vissa arbetsförhållanden som liknar just de som syndikalisterna kritiserar på Berns.

Förtecknen kunde inte vara mer olika. Där de papperslösa av fattigdom och sin illegala status i det Sverige tvingas att arbeta för slavlön, väljer assistenter, praktikanter och modeller inom modebranschen att göra detsamma frivilligt. Drivna av hoppet om att få bli en del av de champagnedrickande, svartklädda och hårt arbetande få som kan leva på att arbeta med mode.

Men när det är fler som vill än vad det finns behov av blir arbetsförhållandena därefter. Att man måste arbeta länge för att bli någon inom branschen är en sanning som få vågar ifrågasätta. Företagen vet att utnyttja detta.

Jag har själv hört historier om modemärken som har satt i system att ständigt ha ett tjugotal praktikanter som arbetar för dem gratis, om assistenter som arbetat för stilister i ett år utan att få någon lön, och om modeller som arbetat utan lön och utsätts för sexuella trakasserier.

De som tjänar sämst är kvinnorna. Fotograferna, som ofta är män, råkar tillhöra de få vars arbete genererar inkomst. Medan stajlister, vilka ofta är kvinnor, får mycket lite betalt för sitt arbete. Att lön baseras på kön är förstås lika vanligt här som i samhället i övrigt.

Få är fackligt organiserade, ofta på grund av att den arbetsmiljö som finns här inte ingår i fackens definition av anställning. Många är frilansande egenföretagare. Ett system som vuxit fram genom att den som köper arbete kan undvika arbetsgivaravgifter och skatter genom att ”ta det på faktura” istället för som lön. Detta är ingenting unikt, utan har ökat i alla kreativa branscher. Men i modebranschen är förhållandena extrema.

De låga lönerna motiveras med att inga pengar finns, vilket tyvärr ofta inte ens är en lögn. Vid ett samtal med en småskalig designer, en stajlist och två assistenter – samtliga kvinnor – som jag hade nyligen framgick det att ingen av dem tjänar pengar. Designern kan således inte betala stilisten, som i sin tur får svårt att ge någon lön till assistenterna. Samtliga arbetar dygnet runt för att få den förestående modevisningen att fungera.

Några få aktörer kan göra profit på restens över- och gratisarbetande. Storföretag som H&M, Zara och Topshop kan kopiera små modemärkens design för att sedan producera dem i fabriker i u-länder och få ut dem i butik snabbt. Bara några få mindre modeföretag som Acne lyckas med lite tur och en del praktikanter gå med vinst.

Modebranschen drivs på luft och drömmar. Liksom stora delar av den övriga kultursektorn. Men till skillnad från den uppbär modebranschen inte något statligt stöd. Det är en helt kommersiell bransch som vilar på just den entreprenörsanda som den nuvarande regeringen efterlyser hos kulturarbetarna. Och just därför tjänar arbetsförhållandena i branschen som ett gott exempel på vart ytterligare vinstkrav inom kultursektorn kan leda.

Mode åtnjuter ingen större respekt som konstnärligt utövande i Sverige. Branschen, och rapporteringen om den, omgärdas ofta av en air av glamour och konsumism. I mångas föreställningsvärld framstår mode som en lyx för dem med mer pengar än vad de behöver. Och just denna idé om onödighet och överflödsverksamhet är vad som hotar kultursfären som helhet när kraven på ytterligare kommersialisering ökar.

Att placera en stajlistassistent sida vid sida med en rättslös papperslös på Berns kan te sig som ett hån. Ändå finns det en poäng med att göra kopplingen. För det är just den klangbottnen som får fungera som känslomässigt rättfärdigande av de politiska vinstkraven på kulturen i stort: det är inte synd om dig, fattiga konstnär – finns det inga pengar att tjäna kan du syssla med något annat.

Men lika lite som för flyktingarna handlar det, eller bör handla, om medlidande. Det handlar om rättigheter. Och lika oacceptabelt som det är att utnyttja det faktum att det finns stor tillgång på ”illegal” arbetskraft som inte vågar hävda sina rättigheter, lika oacceptabelt är det att hela branschers ekonomi vilar på att utnyttja tillgången på människor som för att uppfylla sina drömmar är villiga att frivilligt göra sig rättslösa när de underkastar sig branschens krav.

Kulturen vilar på luft och drömmar. Medan pengar har sin egen logik. Modeindustrin omsätter på många håll stora summor men är ändå beroende av drömmare utan betalning. Och risken finns att högre lönsamhetskrav och mer volontärarbete i hela kultursektorn resulterar i mer av samma typ av instutionaliserat utnyttjande.

För tillgången på drömmare med andra drivkrafter än att tjäna pengar består. Förhoppningsvis. Den dag alla de som är beredda att slita ont för sina drömmar, istället för att ägna sig åt något lukrativt, inte finns lever vi i ett utarmat samhälle. Kulturens valuta är en annan.