Vid läsning av en mormonsk hemmafrus akromatiska verk om gulleglittrande vampyrer fylls jag av en längtan till den litteraturgenre varur alla skräckens avarter är utsprungna; den gotiska romanen, karaktäriserad av lugubra borgar, klerikal skörlevnad och anemiska kvinnor i trångmål.

Skräckromantikens första epok var åren 1760-1820, en tidsålder då hela Europa genomflödades av samhällsförändringar på alla plan. Den agrara feodalismen trängdes undan av den gryende industriella kapitalismen och en spirande bourgeoisie undergrävde aristokratins styre.

Könsroller kodifierades i och med att män begav sig ut till arbetsplatser och kvinnor förpassades alltmer till den domestiska sfären. Tidsenligt präglades den skräckromantiska litteraturen av transgression, överskridande av sociala och sexuella strukturer.

Den första gotiska romanen, Borgen i Otranto, skrevs 1764 av den engelske earlen och parlamentsledamoten Horace Walpole. Denna historia inleds med att en gigantisk stålhjälm faller ned ur tomma intet och slår ihjäl den drakoniske fursten Manfreds son Conrad på dennes bröllopsdag, vilket försätter fadern utan manlig tronarvinge.

Manfred förskjuter då hustrun Hippolita som bara skänkt honom en bräcklig och nu död son. För att bibehålla makten över Otrantos successionsföljd bestormar han Conrads tillämnade flickgemål Isabella. Hon avböjer och blir så jagad av den våldtäktslystne tyrannen genom borgens underjordiska gångar och gravvalv.

Till slut hugger Manfred ned sin dotter Matilda i tron att hon är Isabella. Med denna bildligt incestuösa penetration faller hans patriarkala välde samman. Borgen i Otranto rönte oväntad och stor framgång, i synnerhet bland läsarinnor, och en kaskad av mer eller mindre öppna plagiat översvämmade det återstående 1700-talets bokmarknad.

Mest beaktansvärd bland dessa är poetissan Clara Reeves alster The Old English Baron, först utgiven 1777. Reeves gjorde helt frimodigt anspråk på att ha skrivit en förbättrad version av Borgen i Otranto. I ett förord berömde hon Walpole för att ha skapat en beundransvärd modell, men påpekade att hon fann hans övernaturliga utstofferingar komiska.

Borgerlighetens framväxt medförde utökad fritid för kvinnor, vilket tydligt bidrog till att deras intresse för läsning ökade. Förbättrade läskunskaper bland Europas befolkning i gemen utvidgade publiken för romaner.

Litteraturen gick från att ha en väldigt liten, specialiserad målgrupp som hade det närmast som enda sysselsättning, till att få en publik som inte var särskilt litterär, utan ville ha underhållningslitteratur utan krusiduller eller fostringssyfte.

Skräckromantisk litteratur lästes huvudsakligen av kvinnor vars läsförmåga hade förbättrats och vars fritid hade utökats. De allt vanligare lånebiblioteken gynnades av över- och medelklasskvinnor, medan arbetarklasskvinnor var högkonsumenter av morbida kolportageromaner i följetongsformat.

Skrivande blev en anständig födslokrok för bildade ungmör, som ett alternativ till det evärdliga guvernantjobbet och litterära tidskrifter som The Lady’s Magazine uppmuntrade till bidrag från sina läsare.

Skräckromantiken må ha uppfunnits av en man, men det var kvinnor som rationaliserade och renodlade och slutligen populariserade genren. Sålunda har gotiska romaner oftast ett kvinnligt perspektiv och skildrar på ett eller annat sätt motstånd gentemot en patriarks tvång.

Det mest relevanta exemplet är Ann Radcliffes (av Nathan Drake utnämnd till romantikens Shakespeare) Udolphos mysterier från 1794, vari hjältinnan Emily kämpar för sin mentala hälsa när den sadistiske greve Montonis håller henne fången i en krypta i Apenninerna

.

Författarinnor som Regina Maria Roche, Joanna Baillie och Eliza Parsons utmärks alla av en formfulländad stilistik och klarsynthet. Samtidigt som deras romaner och pjäser utgör förförisk eskapism, men samtidigt vittnesbörd om traumatiska känslor av instängdhet och undermålighet till följd av minskad autonomi och åtstramade sociala normer. Det är bedövande makabert och vackert.