Någon gång, som liten, drömde jag om att bli president. Det var långt innan journalistiken vann min önskan. I Guatemalas historia har vi aldrig haft en kvinna som leder landet, och då har vi ändå prövat det mesta. Vi har styrts av företagare, advokater, evangeliska pastorer, men framför allt – militärer. 47 män har under 190 års demokratiskt liv suttit i presidentstolen och försökt styra det här landet. Inte en enda kvinna.


Guatemalas kvinnor betraktades som medborgare med rösträtt först 1945, om vi kunde läsa och skriva. 1965 utsträcktes rätten till kvinnor som är analfabeter. Så vår inbrytning i politiken är ganska ny. I egenskap av halva den guatemalanska befolkningen, har vi byggt det här landet axel mot axel, även om det inte återspeglas i lika villkor och möjligheter.

Som exempel räcker det att tillkännage några siffror; flickorna som tillhör ursprungsbefolkningen i Guatemala är de mest fattiga och utestängda av alla. 52 procent av flickorna i städerna och 81 procent på landsbygden uteblir från skolan. Av 100 flickor som börjar skolan avslutar bara 17 grundskolan och på landsbygden slutar 66 av 100 innan de börjar tredje klass.

Deras öde är att inte ha utrymme för tvekan: deras uppgift är att arbeta i hemmet, att hjälpa till med hushållsarbete, ta hand om småsyskon, baka bröd, hämta ved, göra upp eld och gifta sig som mycket unga. I sämsta eller bästa fall kan de bli en av arméns hembiträden, nästan slavar, som än i dag står utanför arbetsrätten och de förmåner det innebär.

Det är vi, guatemalanskorna som också har den högsta andelen tonårsgraviditeter i hela Latinamerika och dessutom dödas vi som flugor. 98 av 100 mord på kvinnor omfattas av straffrihet. Kan det här vara ett skäl att rösta in fler kvinnor i politiken?

2011: Kvinnornas år vid valurnorna!

Valet nu den 11 september kommer att gå till Guatemalas politiska historia som det val då kvinnorna lade beslag på nyheterna. Aldrig tidigare i historien har så många kvinnor gjort anspråk på president- och vice president-posterna. Dessutom har vi en märklig situation, för första gången är majoriteten av de röstregistrerade kvinnor – 51 procent kvinnor och 49 procent män.


Alla skulle förvänta sig att den här kvinnomajoriteten speglas i valögonblicket och att vi för första gången i landets historia får många kvinnor på politiska positioner, även om 85,5 procent av kanditaturerna består av män, medan bara 14,5 av kvinnor.

Men vilka är de här kvinnorna, och vad representerar de i det allmänna medvetandet? Låt oss börja med en av de kongressledamöter som har arbetat mest för kvinnors rättigheter, Zury Ríos, med 15 år i kongressen och oket av att vara dotter till Efraín Ríos Montt, anklagad för folkmord i Guatemala.

Trots det genetiska förflutna som tynger hennes arbete ligger hon bakom initiativ till lagstiftning mot feminicidio (kvinnomord) och andra former av våld mot kvinnor, lagen mot sexuellt våld, exploatering och människohandel samt lagen för hälsosamt mödraskap, bland annat. Detta förutom att hon försvarar och driver lagen om social utveckling som för första gången i historien ger rätt till sexualundervisning och särskilt stöd till utsatta grupper, med särskilt fokus på kampen mot mödra- och barnadödlighet.

Trots dessa briljanta meriter och med sin intelligens och djärvhet i politiken har hon inte klarat tyngden av pappan på sina axlar. Inför det här valet har hon valt att inte kandidera till nästa period. Obegripligt, med tanke på att hur framträdande hon varit i sin roll som kongressledamot.


Nineth Montenegro är en annan av de mest trovärdiga kongressledamöterna, och skulle säkert vara en idealisk kandidat till preisdentposten. Men hon har valt att fortsätta sitt arbete i den lagstiftande församlingen och låta en man (den evangeliska pastorn Harold Caballero) kandidera för att bli president.

Häxa, gammal och ful


Men hela den här boomen av kvinnor bland presidentkandidaterna föddes när den tidigare presidenthustrun Sandra Torres, då fru till president Álvaro Colom från det oficialistiska partiet Unidad Nacional de la Esperanza, UNE, försökte skriva in sig som presidentkandidat fast Guatemalas lagstiftning förbjuder det. Då valde hon att skilja sig som politiska strategi, vilket väckte guatemalanernas fientlighet.

Aldrig tidigare har en kvinna varit så hatad och förtalad i medierna. Hon har kallats häxa, gammal och ful. Om förskingringen och nepotismen under hennes tid i ledningen för landets sociala program talades det lite. Diskussionen stannade vid det hon representerar för den guatemalanska allmänheten – en hård och stark kvinna som dominerar sin man.

Med avsikten att skapa en motvikt till Sandra Torres beslöt sig huvudstadens borgmästare och tidigare presidenten Álvaro Arzú Irigoyen att skicka fram sin fru i valet och lanserade Patricia de Arzú som kandidat för Unionista-partiet. Den här kvinnan representerar bättre än någon annan Sandra Torres motsats, den undergivna hustrun, en kvinna utan självständighet som nekar intervjuer om inte hennes man kan vara med och vars främsta företräde är lovprisandet av guds gudomliga stöd. De Arzú har uttryckt offentligt att homosexuella är avvikelser som bara den enade familjen kan rädda landet ifrån.

Trots dessa bakåtsträvande tankar har hon nästan 3 procentenheter högre stöd i opinionsundersökningar än Rigoberta Menchú, som var yngst någonsin att få Nobels fredspris 1992, en urbefolkningskvinna som 22 gånger utnämnts till hedersdoktor, fått Principe de Asturias-priset och är goodwill-ambassadör för FN. Hon företräder Frente Amplio, det enda vänsterparti som deltar i valet. Men hennes möjligheter att nå presidentposten är obefintliga.


De rasistiska skämten kring Rigoberta Menchú har varit så många och så kränkande att de ledde till den första domen för rasdiskriminering i Guatemala 2005.

Inom den här strävan att lansera kvinnor som presidentkandidater befinner sig Adela de Torrebiarte med partiet ADN. Hon är känd för sitt arbete i ledningen för organisationen Oroliga mödrar och för sitt arbete som minister under Oscar Bergers regering. Inte heller hon är någon som väcker folkets sympati.

Till vice president-posterna kandiderar i popularitetsordning: Roxana Baldetti, för Patriotpartiet (höger), tillsammans med Otto Pérez Molina som är anklagad för folkmord; Raquel Blandón, tidigare presidenthustru (1988–1991) tillsammans med Manuel Baldizón, med påstådda kopplingar till knarkhandeln och som har lovat att införa dödsstraff i Guatemala; och advokaten och urfolkskvinnan Petrona Reyes, för partiet CREO. För hennes kanditatur har presidentkandidaten Eduardo Suger berättat att hans vänner besvärar honom. De säger att han redan skaffat kokerska, därför att hon tillhör urbefolkningen och bär traditionell dräkt, trots att hon är akademiker och professor vid ett universitet.

Så trots att så många kvinnor kandiderar till viktiga roller fortsätter kvinnors deltagande i politiken att vara dramatisk, än mer om vi pratar om lokala styren. Guatemala har bara 2,7 procent kvinnor bland borgmästarna.

Vi kan redan börja tänka att det är rättvist att önska fler kvinnor i politiken. I så fall är det oundgängligt och nödvändigt att reformera artikel 212 i lagen om val och politiska partier, så att kvoter för kvinnors deltagande fastställs och på så sätt uppnå ett större politiskt inflytande i planering, strategier och beslutsfattande.

En annan fråga att jobba med är kvinnors genusmedvetenhet och kunskap, så att de inte placeras på politiska poster av sina makar eller partikamrater bara för att reproducera maskulina modeller.


Det är möjligt att manschauvinismen i Guatemala gör möjligheten att få en kvinna som president avlägsen, men åtminstone i det allmänna medvetandet kan vi börja drömma om att det kan bli möjligt.

Översättning: Jenny Rönngren