Konstnärernas hus, ett magnifikt palats i centrala Stockholm, byggdes som ett kårhus för svenska konstnärer. Men inbyggt i husets väggar finns också motsättningarna mellan de nuvarande ägarna, samkönade Svenska konstnärernas förening, SKF och och det exklusiva herrsällskapet Konstnärsklubben, KK.

Nu riskerar föreningarna att förlora huset. En akut ekonomisk kris måste lösas fort och då krävs att de båda parterna samarbetar. Men förhandlingarna går trögt. Föreningarna har svårt att enas om vilka åtgärder som ska vidtas.

Konstnärsklubben, som är ett slutet herrsällskap av klassiskt snitt med ritualer och initieringsriter, månar om sina privilegier och motsätter sig den sammanslagning av föreningarna som SKF menar är nödvändig för att rädda huset.

Att släppa in kvinnor i medlemskadern kommer inte på fråga. Under klubbens torsdagssammankomster får kvinnor inte ens kliva över tröskeln till husets stora festvåning som klubben har ensam nyttjanderätt till.

– Vi befinner oss på sekelskiftesnivå, säger Annika Heed, ordförande för Svenska konstnärernas förening som är huvudägare av huset.

– Många är medlemmar i båda föreningarna och är kloka och förnuftiga människor, det är helt obegripligt att de inte protesterar. Men konstnärerna utgör en skör och liten kår där alla känner alla och är beroende av varandra. Många är ganska rädda, om man bråkar kan man råka illa ut.

– Kåren är så liten, den ena dagen sitter jag i en stipendienämnd som bedömer dig, den andra sitter du i en tävlingsjury och bedömer mig. I en så ekonomiskt utsatt bransch har du inte råd att stöta dig med folk.

SKF var ursprungligen ensam ägare till Konstnärshuset men 1929 överläts två sjundedelar till KK. I avtalet – som fortfarande gäller – fick KK ensam nyttjanderätt till husets festvåning och de hyresintäkter den inbringar. Klubben står för visst inre underhåll men är befriad från ansvar för de tunga utgiftsposterna.

På SKF:s lott föll ansvaret för förvaltningen och därigenom lejonparten av kostnaderna. Men intäkterna är små och utan hjälp kommer föreningen inte klara att behålla huset.

– Den ekonomiska situationen är desperat, säger SKF:s ordförande Annika Heed. Vi måste tänka på ett annat sätt och hitta ett nytt system. Som det är nu ansvarar vi för allt. Vi betalar räntor och amorteringar, står för förvaltningen, betalar löner och renoveringskostnader. Dessutom är vi ålagda att bedriva utställningsverksamhet som också är kostsam.

Ett överhängande problem är att Konstnärshuset inom de närmsta 20-35 åren måste grundförstärkas till en kostnad av runt 25 miljoner. Annars riskerar det att sjunka i den sanka marken det är byggt på. För att ha råd med renoveringarna måste något göras nu, menar Annika Heed.

– Vi kan inte bara blunda och lägga över problemen på framtida konstnärer. Vi måste ta ansvar. Det tar tid att få ihop 25 miljoner. Som konstvärlden ser ut idag går det inte att dra in pengar på samma sätt som förr. I den förändrade kulturscenen, där de offentliga anslagen till konstinköp ständigt minskar kan vi inte sälja konst som förr.

– Vi sitter med en förening med hög medelålder i ett starkt förändrat kulturlandskap. Om vi inte ska förlora huset måste vi hitta nya sätt att skapa intäkter. Vi måste möta en ny värld men samtidigt bevara de värden vi värnar om. Då måste Konstnärsklubben och vi gå samman och dela ansvaret.

Men Konstnärsklubbens ordförande Ingvar Jörpeland tycker att talet om krisen är överdrivet och menar att det inte är husets ekonomi det handlar om utan SKF:s, som enligt Jörpeland körts i botten av oklok skötsel.

Han anser att alltför mycket pengar går till administration och kanslikostnader och framhåller att Konstnärsklubben, till skillnad från SKF, drivs av ideella krafter. För att få ordning på ekonomin krävs det att SKF omprioriterar, menar Jörpeland

.

– Vi måste gå tillbaka till ruta ett, säger Ingvar Jörpeland. När huset uppfördes byggde verksamheten på frivilliginsatser, konstlotterier och donationer. Det är dit vi måste tillbaka. Men nu är vi närmre att komma överens än någonsin, så det här är helt fel tid att lyfta frågan. Vi vill inte ha någon tvist, vi har husets varumärke att värna om.

Men trots att föreningarna är alltså överens om att ett samarbete är nödvändigt, har de svårt att enas om metoderna.

– När det gäller två föreningar med så skilda verksamheter som våra så blir det knepigt med en fusion. Ett samarbete mellan oss och SKF måste handla om att säkra fastighetens ekonomi. Konstnärsklubben är som ett fornminne, som detta att bara manliga konstnärer är med. Vi har ingen makt i konstnärsvärlden, säger Ingvar Jörpeland.

Makten som delägare i huset, och därigenom över åtminstone de 8-900 konstnärer som ingår i SKF, är inget problem för den dagliga verksamheten menar Jörpeland och hänvisar till att många av klubbens 420 ledamöter är medlemmar i båda föreningarna.

Att medlemskapet, och därmed möjligheten att utöva inflytande när det gäller KK:s del av husets skötsel, bara är förbehållet män har inte heller med saken att göra, menar han. KK vill bara fortsätta bedriva sin verksamhet som den ser ut idag.

– Det här handlar om pengar och avtal, om hur vi ska sköta vårt hus. Men klubben har en viktig social funktion. Det är en gemenskap som är värdefull för gamla slitna, ensamma manliga konstnärer som har det trevligt tillsammans. Det motsvarar en tjejmiddag ungefär. Vi står inte i vägen för annan verksamhet. Det finns massor av andra sociala nätverk för kvinnliga konstnärer

.

– Det är nog så att män har ett större behov av organiserade nätverk. Kvinnor är duktigare på att träffas mer spontant. Klubben driver dessutom verksamheter i huset som är öppna för både kvinnor och män, som Tisdagsklubben och Lördagsbaren. Det är bara torsdagarna vi håller hårt på, det är själva tjejmiddagen, kan man säga.

Men medlemskap för kvinnor eller en sammanslagning av föreningarna är en annan fråga.

– Där prioriterar vi det sociala. Det finns ingen anledning att ändra på en verksamhet som fungerar så bra, säger Ingvar Jörpeland.

Båda ägarna lutar sig mot historien för att motivera sina positioner. När Konstnärshuset uppfördes 1899, var det för att frigöra konstnärerna från den förhärskande akademismen. Ett eget hus skulle garantera självständighet och skapa enhet mellan olika falanger. Och mellan kvinnor och män.

För drömmen om huset föddes hos Konstnärsklubben, men till de konstlotterier som finansierade uppförandet av huset bidrog så många kvinnor att de inte kunde exkluderas. En ny förening där alla var välkomna bildades, Svenska konstnärernas förening.

Det blev också denna som kom att äga huset. Konstnärsklubben fanns kvar och fick nyttja huset. Men samförståndet mellan inkluderande förening och exkluderande herrklubb var långt ifrån givet och de gamla motsättningarna släpar med genom historien.

Under 1880-talet ryckte kvinnor fram på bred front och kvinnofrågan stod högt på agendan. Inte minst inom konstarterna fanns många framträdande kvinnor. Detta genererade också omfattande motreaktioner och en könskamp i offentligheten.

Konstnärshuset kom att bli en spegling av dessa förhållanden. Där SKF kan sägas representera den nya tiden där kvinnor var inkluderade som en kraft att räkna med och KK männen som slöt leden och värnade sina egna. Men båda var på ett avgörande sätt delaktiga i husets uppförande. Och båda värnar sin del av traditionen.

När SKF vill lösa den nuvarande krisen med en fusion mellan föreningarna är det med hänvisning till den anda av samkönad gemenskap som Konstnärshuset uppfördes i. Medan KK pekar på sin drivande funktion i uppförandet för att motivera att klubben och dess könssegregering bör få lämnas i fred och fortsätta som förut.

För att försöka överbrygga den sekelgamla klyftan inrättade SKF förra året en sektion för jämställdhet. Genom föreläsningar och konstverk som belyser makt- och könsfrågor hoppas föreningen kunna skapa verktyg för att luckra upp den gamla strukturen. I helgen deltar de i konstevenemanget Supermarket med en ljudinstallation om könsrollerna och konstnärskapet.

Och trots de till synes låsta positionerna uttrycker både Ingvar Jörpeland och Annika Heed en mild optimism om att ett möte senare i februari ska föra parterna närmare varandra i diskussionen om hur huset ska räddas.

– Förståelse och dialog, det är det vi måste uppnå. Det är inte klokt om vi konstnärer ska fastna i det förflutna, det är ju meningen att vi ska blicka framåt och tänka nytt, säger Annika Heed.

– Man måste sätta sig och prata i kårer som konstnärskåren som är satta till att reflektera, det är vårt jobb. Då måste vi börja prata med varandra. Vad ska vi säga till framtidens konstnärer – åh, vi hade ett fantastiskt hus men vi kunde inte komma överens. Det går ju inte.

.