Åsa Eldén hävdar i sin artikel Ovanlighetens lov att svenska mäns våld mot kvinnor individualiseras och bortförklaras och att män som begår hedersmord generaliseras, kollektiviseras och skuldbeläggs.

Jag och många med mig anser att båda företeelserna är ”onormala” och kan sjukdomsförklaras och att förövarna, män såväl som kvinnor, behöver kvalificerad behandling och rätt rättspåföljd på grund av detta. Eldén fråntar också den mansdominerade mediavärlden och mediabilden allt ansvar i hur man rapporterar om morden och förövarna men hon bagatelliserar också hur hotbilden och tillvägagångssättet ser ut.

Eldén skriver inte rakt ut att hon tycker mäns våld mot kvinnor ser likadant ut över allt och att hon ansluter sig till teorin om könsmaktsordningen när den tolkas som att män är förövare och kvinnor är offer. Min erfarenhet från arbetet mot könsbaserat våld de senaste tjugo åren säger något annat och mitt arbete mot hedersrelaterat våld de senare åren likaså.

Hedersrelaterat våld är ett globalt patriarkalt våld men det utövas av både män och kvinnor mot framförallt barn och HBT personer oavsett kön. Det utövas kollektivt och det har klara kopplingar till klansystem och fundamentalistiskt utövad religion och tradition. Därför är det helt befängt att sortera in det under mäns våld mot kvinnor.

Eldéns artikel är oklar på flera punkter och vad hon åsyftar genom att kritisera kriminologerna är även det oklart. Det hon påstår är verkligen en sanning med modifikation. Media har i de senaste fallen av misstänkta hedersmord belagts med munkavle av kulturrelativistiska hänsyn. Det påstås att det är rasistiskt att tala om hedersrelaterat våld till förfång för alla offer för hedersrelaterat våld i Sverige, såväl som utomlands.

Eldén menar i enlighet med antirasistisk teori att det är ”exoticerande av den främmande andre”. Media upprätthåller stereotypt tänkande inte minst när det gäller könsroller, klasstänkande och rasism. Hur tänker Eldén när hon angriper kriminologernas förklaringsmodeller?