I denna rationalitet ligger insisterandet att reproducera den, göra den evig – en maximeringsprincip att maximera livet för några få som samtidigt minimerar någon annans möjligheter.

Barnet i krubban får ett symbolvärde som inte handlar om faktiska och verkliga barn utan om denna samhällsordnings fantasi om det oskyldiga barnet som symbol, liksom barnet där i krubban, utför sitt obligatoriska kulturella arbete att inge ett löfte om framtiden och vittna om evigt liv.

Heterofiering av julen

Kanske är det så att den samtida heterofieringen av julen skänker ett illusoriskt välbefinnande av att vara inkluderad. Löftet om evigt liv som barnet inger och ”julklapparna” jag införskaffar gör också att resten av min konsumtion och min privilegierade sociala position, som detta normsystem förlänat mig, döljer att mina privilegier inte sällan görs på någon annans bekostnad.

Jag förväntas samtidigt vara tacksam mot att jag är en del av denna ordning och svära min trohet till den heteronormativa familjen. Samtidigt som marknaden urvattnar idén om nationalstatens suveränitet skänker familjen ett magiskt skydd som kulminerar i julhelgens förväntade kollektiva firande. Härigenom fortlever illusionen om julhelgens familj genom påtvingade krav att vara full av förväntan inför en redan utstakad framtid, samtidigt som själva formen redan imploderat.
Verkligheten är fylla, misshandel, ensamma barn, av svenska immigrations- och asyllagar söndertrasade familjer, icke-existerande papperslösa barn och vuxna som göms i en källare någonstans.

Alla barn får inte plats

För inte alla barn ryms i denna fantasi – inga papperlösa barn omfamnas av den sårbarhet som definierar barnet. Det papperslösa barnet avhumaniseras – saknar namn och framtid. Den potentielle terroristens barn överbelastas med föreställningar om dåliga familjestrukturer– i kulturell avsaknad av kärleksfulla föräldrar enligt den i Väst av psykoanalysen framdrivna och numera samhällsregulativa familjeformen. Barnsymbolen blir på så sätt även sammankopplad med vithetens hegemoni.

Det universella anslaget i denna narrativ med barnet som symbol för framtiden och löftet om evigt liv för det autonoma subjektet, bekräftar den politik som anses legitim – nationell välfärd genom att alla ska med, det vill säga ha ett jobb (utanförskapet handlar om att vara utan arbete) och medborgerliga rättigheter, men som kommit att bevakas av en mer restriktiv flyktingpolitik.

Denna narrativ om evigt liv gör att vi inte behöver beröra de värderingar och normer som antingen handlar om assimilering eller integration, principer som vidhäftas en föreställning om tolerans – att ha överseende, tålamod och fördragsamhet med icke önskvärda beteenden och kroppar.

Toleranssajten medproducent

Lagom till jul lanserar regeringen ”Toleranssajten”. Tanken bakom denna är bra, det vill säga att motverka främlingsfientlighet, men frågan är om man lyckas. För ett av många problem med denna sajt är att vi inte behöver problematisera det obehag inför det annorlunda som konstituerar det subjektskap som toleranssajten medproducerar, ett konstituerande som osynliggörs genom toleransdiskursen.

Det subjektskap som vi enligt toleranssajtsen antas identifiera oss med utgår från föreställningen om ett autonomt subjekt med ett ansvar som innebär att göra rätt livsval. Då blir det knepigt, menar jag, att å ena sidan formulera myten om till exempel ”Det pågår en massinvandring, om några årtionden kommer svenskar vara i minoritet i sitt eget land” och å andra sidan oavsiktligt bekräfta den genom ett försök till omvänt resonemang: så kommer det inte att bli, går det att läsa, för 2010 var till exempel den största gruppen invandrare hemvändande svenskar. Enligt sajten är endast 15 procent födda i ett annat land och Statistiska centralbyrån räknar med en näst intill oförändrad andel i framtiden (16,3 procent 2050) – alltså våra gränser består och ”de där andra” förblir i för stort antal icke-önskvärda andra.

Det finns således en gemensam grund i de dramatiska myter som framförs och det autonoma subjektskap vi i samma läsning ska identifiera oss med. Samma logik framkommer i svaret på myten ”Sverige är på väg att bli ett muslimskt land”. Där svaret är att nej, inte alls, för alla som kommer från muslimska länder är inte religiösa och muslimska samfund har cirka 100 000 medlemmar vilket bara utgör 1 procent av befolkningen.

Återigen understryks i svaret antalet, inte så många, och involverar föreställningar om att delar av den egna kulturen och subjektsformandet redan är delvis etablerat och härbärgerar en inre autonom status och därför i viss utsträckning resistenta mot demografiska förändringar. Sedan fortsätter det i formulerandet av myten ”Sverige anpassar sig till kvinnofientliga traditioner”.

Inte alls är svaret, utan Sverige har en aktiv politik mot hedersrelaterat våld och allt sådant som strider mot individens rättigheter. Rättigheter som således sammankopplas med ett visst subjektskap. Här sätts likhetstecken mellan vissa traditioner, som i och för sig inte nämns, och kvinnofientlighet istället för att faktiskt problematisera de olika uttryck för kvinnofientlighet som finns runt omkring oss oavsett religiös- eller kulturell bakgrund.

Toleranssajtens outtalade kunskapsproduktion om det autonoma subjektet kan, menar jag, sammankopplas med berättelsen om familjen, barnet och evigt liv som aktualiseras under julhelgen. Urnarrativet upprätthåller binära kön och tvåsamhetsnormer där den symboliska innebörden av barnet utgör symbol för det kulturella insisterandet att utföra ett arbete som leder till social reproduktion och konsumtion.

Ovillkorad framtid

Genom att inkludera några fler genom assimilering och integration behöver dess normer inte står till svars för alla de kroppar som inte inkluderas. Lee Edelman talar om en symbolisk positionering som en negativitetens närvaro, en enligt Edelman etisk positionering som jag funderar kring kan innebära en ovillkorad framtid som bekräftar min, din och vår sårbarhet. Det kan, menar jag, utgöra en form av motstånd mot det könsklister som genomsyrar hela vår omgivning och skapar förväntningar och krav på hur vi ska vara.

Det är också en positionalitet som för mig innebär att verka för allianser mellan grupper och rörelser som verkar mot homofobi, transfobi, misogyni och främlingsfientlighet.

Oavsett hur vi väljer att fira eller inte fira jul är det kanske vettigt att åter uppmärksamma att vi alla är relationella varelser och därmed alltid sårbara för de sammanhang och normer som definierar begriplighet.

En fin helg önskar jag er alla!